I Moslan's blickfång

Utmattad ramlade han ner från pinnstolen. I fallet tänkte han, detta kommer att göra ont. Det gjorde det. Oturligt nog var golvet täckt av rostiga moraknivar, identiska allihop, med rostfläckar på eggarna som i sin tur bildade mönster över rummets nederdel. Splatt lät det när han landade, han kände hur organ punkterades och hur blodet rann och fyllde rummet. Det blev svårt att andas, blodet fyllde fullkomligt hela rummet. Han såg rött. Han simmade mot dörren med en affisch av Evert Taube och en okänd spelemansorkester. Tonerna bubblade fram som små grodyngel, det var grodyngel. Han vände sig om, en gigantisk padda vibrerade sin tunga likt en hula-hula dansare under uppvärmning. Vibrationerna från tungan öppnade dörren och blodet forsade ut. Han flöt med nedför den branta trappen. Aj aj aj aj aj aj, varje trappsteg var vasst. 200 år senare var han på nedersta våningen, det var endast ryggraden som höll upp hans kropp, resten låg avskrapat i den långa trappan. Han blinkade till och ett par röda linser pluppade ur med ett ploppliknande ljud. Det blev svart, någon hade släckt den enda ljuskällan, solen. I skräddarställning satte han sig och spydde upp i luften. En kaskad av spya landade på honom. En närliggande by brann upp. Det värmde.