I Moslan's blickfång

I bakgrunden av Saidoberget, väster om östra vietnamns sydspets ligger ett förfärligt hus. Huset påminner inte om något annat hus och är därför omöjligt att beskriva, men dess färg är en blandning av brunt och rosa. Inuti huset som knappast påminner om en svensk röd stuga sitter det en man - ibland. Han sitter där och filosoferar, det han tänker är nya tankar. Tankar som väldigt få tänkt förut. Ibland utbrister han med sin säregna glatt spruckna röst: "I evigheternas evighet ligger aska och vobblar. HAHA!"

Nämnde jag att mannen är förvirrad? Eller som en del skulle ha uttryckt det - helt jävla kockobäng i bandybollen. Mannens namn är lite utav en gåta, i alla fall på engelska, ty hans namn är Enigma. Vardagarma går även för denne man och kommande vecka ska han surfa för första gången. Han har förberett sig under sexton års tid, ända sedan internet slog igenom som det mest använda kommunikationsmedlet. De första fyra åren stod han mest och beskådade brädan som han kallade den.
"Das brääääde, alltid denna bräde du står och beskådar!", hostade hans lungsjuke tyske vän och förbundskansler.
"Ska man surfa så krävs förberedelse min vän. Det finns folk som dött av virus och ilskna trojaner efter vad jag har hört. Jag tänker då inte vara en av dom! Förberedelse är sanningens rotationsfigur, fast inte i ovanlig mening."


COPYRIGHT

Kretinpoem #1

 

Förövaren är ofta den som blir berövad på sin frihet.

Fantastiskt tycker sällan fanatikern.

Jämförelser ogillas av jämställdhetsministern.

 

Det är en komplex värld vi lever i.

Full av motsägelser och intetsägande.

Var därför harmlös med ditt härjande.

 

Mestadels söker vi svar

Hallå

Efterfrågad är sanningen.

Förfrågad är livet.

- Släpp in mig din jävla fitta!
- Tror du verkligen att du kommer in när du säger så?
- Va fan, det är rasdiskriminering! Jag ska fan anmäla dig, vad har du för bricknummer?
- Gå bort nu.
Vakten pekade med hela handen mot rådhustorget.
- Ge mig ditt jävla bricknummer, så ska jag anmäla dig för diskriminering din jävla misslyckade polis. För det var väl det du ville bli från början? Hah. Och nu står du här och tror att du är Gud. Jag får stå här ifall jag vill.
- Ifall du hade du varit hälften så full och hälften så odräglig så hade jag inte ens släppt in dig. Gå nu, det är sista gången jag säger till dig!
- Tror du ja är rädd va? Vet du vem jag är?! Du ska dö, din jävla svenne.
- Alla ska vi dö nån gång. Gå nu
Ett par vakter till kom inuti från krogen och ställde sig runt den agressive gästen.
- Är denne man ett problem, Steve?
- Han har lite problem med att förstå att han ska gå härifrån. Han tycker jag borde veta vem han är, tydligen så är han känd. Dessutom tyckte han att jag skulle dö. Lyssna här, jag spelade in det på min diktafon.
- Din jävla hora, ja skiter väl i ifall du spela in mig. Det är rasdiskriminering. Ni har fan inget rätt att göra såhär.
Vakterna bar bort honom med hårda tag då han slog och fäktades.
- Ni ska dö! Rasdiskriminering!
Det var precis som han lärt sig ordet rasdiskriminering i förra veckan och nu kände att han ville flasha med sin ordkunskap. Till slut försvann idioten och vakterna gick tillbaka till krogen.
- Då har vi två mordhot inspelade.
- Hur fan klarar du va så lugn jämt Steve? Jag hade blivit galen på ett sånt pucko.
- Rutin

I ett mörkt avsnitt ur en djup bok såg jag det för första gången. De hemliga tecknen som finns överallt. I böcker, i naturen, inuti oss. Överallt. Inte långt därefter - när jag förstått mig på livet och börjat inse dess mening. Det var då jag bestämde mig för att hjälpa. Hjälpa andra i en nöd som för mig var så långt borta, hjälpa de arma stackare som kämpar för varje droppe vatten, de som letar i soptunnor efter mat. De som är "där borta". Långt bortom kontinenter och oändliga hav. Jag anmälde mig för att jag visste och för att jag såg den krypterade sanningen.

Innan jag visste vad livet innebar såg jag det som en resa. Eller snarare som en charterresa. Man landade, det applåderades. Man levde på stranden, i hotellets tristess, nån utflykt, en förkylning av AC-anläggningen, och sen satte man sig på planet och kunde slappna av. Det var så jag såg livet, som en enda lång charterresa, fylld av både äventyr och motgångar. Men nu, nu såg jag det på ett helt annat sätt. Det var därför jag anmälde mig att hjälpa andra.

 

I en brun hall vaknade jag upp alldeles blodig. Blodet hade torkat och även det var brunt, eller nästan svart. Det kändes som att ligga i en hög med ruttnande löv. Jag reste mig upp och rörde över min egen kropp med sökande rörelser, för att se ifall det var jag som blödde. Värken i bakhuvudet var enorm och jag svimmade nästan. Mitt högra öra fanns inte längre och jag kunde se som i en spegel hur jag såg ut, lemlästad och svart av blod. Det luktade till och med blod, i alla fall inbillade jag mig det. En järnaktig doft blandad med hösten.

När jag hankade mig fram till köket såg jag det jag inte ville tro. Jag har fortfarande än idag svårt att tro att det är sant, att min fru och mina små ögonstenar blev mördade den där hidösa kvällen. Mina två döttrar låg ihopkrupna utefter väggen alldeles söndertrasade, jag böjde mig ner och kramade om dom, jag ville aldrig släppa dom. Det syntes direkt att de var döda. Min fru låg blå och naken under köksbordet och hennes huvud var avskuret. Mitt hjärta rusade och jag grät floder. Jag gråter varje kväll. När jag satt där och hostade, grät och spottade blod bestämde jag mig. Jag skulle hämnas!