I Moslan's blickfång

Min hobby är att starta projekt. För vanligt folk brukar deras mål vara att avsluta de projekt de startat, själv är jag annorlunda. Jag älskar att sitta och tänka om hur projektet ska genomföras, själva planeringen är det som ger mig inre ro. Mitt mål efter jag startat ett projekt är inte att det ska bli genomfört, hur konstigt det än låter. Det är bara så härligt att sitta att  tänka ut storartade planer. Tyvärr blir det inte mycket gjort när man har denna livsfilosofi, men ibland, ibland så tvingar jag mig att avsluta ett utav alla tusen projekt jag har och efter jag gjort det känner jag en euforisk självtillfredställelse. Därför har jag under denna textens skrivande ändrat min uppfattning om vad mitt mål är med ett projekt; de ska slutföras!  Jag älskar min förmåga att inte ha några bestämda livsregler, jag ändrar mig från stund till stund. Det måste vara jobbigt att ständigt stå för vad man sagt, som en del tycks a som livsfilosofi. Tyvärr drabbar detta mig i den politiska debatten då jag en dag kan vara moderat och nästa dag sosse. Det finns både positiva och negativa saker med mina påhitt men jag älskar dem som de vore mina egna tår.

1. Det ger självtillfredställelse
2. Det är härligt att visa upp sig
3. Man mår bra
4. Man har ett mål i livet
5. Det är kul (ibland).
6. Man lägger märke på vad som händer runtomkring sig
7. Man skriver istället för att man äter
8. Det är skönt att sitta vid datorn
9. :-)
10. Man får insikt i hur dålig man är på att få nåt gjort.

Utmattad ramlade han ner från pinnstolen. I fallet tänkte han, detta kommer att göra ont. Det gjorde det. Oturligt nog var golvet täckt av rostiga moraknivar, identiska allihop, med rostfläckar på eggarna som i sin tur bildade mönster över rummets nederdel. Splatt lät det när han landade, han kände hur organ punkterades och hur blodet rann och fyllde rummet. Det blev svårt att andas, blodet fyllde fullkomligt hela rummet. Han såg rött. Han simmade mot dörren med en affisch av Evert Taube och en okänd spelemansorkester. Tonerna bubblade fram som små grodyngel, det var grodyngel. Han vände sig om, en gigantisk padda vibrerade sin tunga likt en hula-hula dansare under uppvärmning. Vibrationerna från tungan öppnade dörren och blodet forsade ut. Han flöt med nedför den branta trappen. Aj aj aj aj aj aj, varje trappsteg var vasst. 200 år senare var han på nedersta våningen, det var endast ryggraden som höll upp hans kropp, resten låg avskrapat i den långa trappan. Han blinkade till och ett par röda linser pluppade ur med ett ploppliknande ljud. Det blev svart, någon hade släckt den enda ljuskällan, solen. I skräddarställning satte han sig och spydde upp i luften. En kaskad av spya landade på honom. En närliggande by brann upp. Det värmde.

Hade man tittat i ögonen på vakthavande befäl hade man sett rädsla.Vakthavande poliskonstapel Haraldsson gjorde allt vad han kunde för att placera sina mannar. Poliserna formerade sig, demonstrationståget kom närmare.

"ROPEN SKA SKALLA, ALLA MOT ALLA", skrek horden av människor. Det var inga vanliga skrik, man hörde den bakomliggande vreden och ilskan. "ROPEN SKA SKALLA, ALLA MOT ALLA", skrek demonstrationståget igen ännu högre. Nu var de bara några meter ifrån hela Närkes poliskår. Någon polis darrade, någon spände sig, någon tänkte på semestern. "OK, nu tar vi och lugnar ner oss lite här", skrek poliskonstapel Haraladsson, "ni kommer inte längre än såhär, bryter ni mot den regleverket åker ni dit på våld mot tjänsteman eller dylikt". Egentligen visste han inte varför de inte fick närma sig statsministerns bostad, han hade blivit tillkallad med så kort varsel att all information var knapphändig. "SNUTFITTA", skrek nån. Könsorden blästrade poliserna som tålmodigt stod med sköldar och batonger. Ett tiotal av de 100 demonstranterna började springa i klunga mot poliserna, samtidigt som resten av demonstranterna sjöng; "ROPEN SKA SKALLA, ALLA MOT ALLA" med en något mer dämpad ton. En polis svingade sin batong och det svischade i luften. Haraldsson tog sin megafon och skrek, "försök att lugna er lite, statsministern gör sitt bästa för det här landet". Eftersom Haraldsson var socialist tog det emot att säga den frasen. "Låt oss nu istället sjunga, den blomstertid nu kommer, det är ju så härligt vårväder.", sa Haraldsson i megafonen samtidigt som han tänkte på Birgit Friggebos utspel för nåt decenium sen.

Demonstranterna som inte var de värsta i sitt slag, förutom den där lilla utbrytargruppen på tio personer som mest var med för att ställa till med bråk, tänkte. De tänkte tyst och av någon outgrundlig anledning började nån att nynna, "den blomstertid...". Ytterligar ett gäng började nynna, tillslut så nynnade alla, "den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor". Haraldsson och hans kolleger blev chockade och han som tänkte på semestern tänkte nu på att han glömt sina barns skolavslutning. Alla poliser och alla demonstranter höjde sina röster och sjöng ut i vårens härlighet,
"Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Du nalkas, ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött. De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd, de rika örtesängar och lundens gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna som räcker året om. Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud, skall icke då vår tunga lovsäga Herren Gud? Min själ, upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång till den som vill oss nära och fröjda på en gång!"

Den var legendarisk, den var okänd. I folkmun kallades den "molti maxima". En gång vart tionde år när månen stod i ett speciellt läge jämfört med solen och ett annat gäng planeter, det var då som den kom, världens största våg. Tony och Stan hade längtat länge till detta unika tillfälle. De var mästare på surfing. Tony hade nyligen vunnit en stor tävling i surfing. Den vågen som var där skulle vart som en krusning i vattnet i "molti maxima".

"Nu bär det av mot Filipinerna", sa Stan till Tony samtidigt som han gjorde en slags dans.
"Ja nu jävlar", sa Tony och gjorde samma sorts dans.

Tiden var inne. Det var soligt och blåste rejält, alla surfares dröm. Klockan 15.00 låg Tony och Stan ute och guppade på sina surfingbrädor, det var bara några minuter kvar tills den skulle komma. Inne vid stranden började vattnet försvinna från stranden. Månen sög upp vattnet som en wettextrasa, vattnet pressades mot en ö som fångade in vattnet som ett U. Tony och Stan paddlade med sina armar allt vad de förmådde. Tillslut kom den, de paddlade ännu mer för att komma till toppen. De ställde sig upp och tittade ner mot avgrunden, vågen var cirka 40 meter hög. Ramlade man dog man. Stan ramlade. Tony surfade vidare och vågen blev bara brantare och brantare. Han var nu omkapslad av vatten, han kämpade sig framåt i tunnel. Det blev mörkare och mörkare, i slutet av tunneln av vatten såg han ljuset. Han ramlade och såg en annan tunnel med ljus i slutet, där stod Stan med sin surfingbräda.

Instruktionerna för denna övning
Här kommer en övning från författarcoachen Johanna Wistrand: Klicka slumpmässigt på en av webkamerorna.
Föreställ dig att en man och en kvinna möts på platsen du ser framför dig, som webkameran visar. Hon är glad och han är arg. Känner de varandra? Har de stämt möte? Känner de inte varandra och möts slumpmässigt? Vad händer mellan dem? Du får högst en halv minut på dig att bestämma dig för detta. Skriv sedan ner en scen, gärna med dialog!
Skriv i exakt sju minuter.
http://www.webbkameror.se/webbkameror/index.php


En kylig vind drog genom Anitas hår, hon tänkte att kvinnor inte borde bli tunnhåriga, men det var precis vad hon var. Anita ställde sig för att studera kommunens påskpynt, hon var inte värst imponerad över de skrikiga färgerna på de överdimensionerade krukorna som man ställt något slags pynt i.

På andra sidan utav Skövde torg gick en man, hans namn var okänt, även för honom själv, då han för tillfället tappat sitt minne. Han hade en ljummen flaska med sprit i näven och vinglade fram för att mer noggrant undersöka vad det var för orangefärgade små gubbar som stod på torget.

Mannen ställde sig bredvid Anita och sluddrade fram en mening.
- Ärr deet där sånna där påskkaniner, frågade den berusade mannen.
- Nej det är krukor ser du väl dummer sa Anita skämtsamt.
- Jahaja trodde de va små gubbar först, sa den vinglande mannen.
- Det kanske är dags att bjuda på en sup sa Anita med en trånade blick efter den ljumna spritflaskan

Mannen med hittils okänt namn räckte över flaskan till Anita som tog sig en hutt och satte sig ner på en närliggande parkbänk och kände hur hutten uppfyllt hennes begär.

"Du får den lyxigaste dag du kan tänka dig - hur ser den ut? "

Det är fredag morgon, solen väcker mig med sina strålar. Väckarklockan var aldrig påsatt, jag är av någon konstig anledning inte morgontrött. Jag hör hur kaffekokaren puttrar. I köket är det uppdukat för frukost, doften av nybakat bröd har letat sig in i sovrummet. Min flickvän har endast ett nätt litet förkläde på sig, hon häller upp kaffet och ber mig sätta mig ner i min mjuka och sköna fåtölj, samtidigt som hon ger mig dagens tidning. Jag skrattar gott åt serierna som är extra roliga idag, på kultursidorna noterar jag att min bok får högsta betyg och att jag är nu ett ämne för Nobelpris i litteratur.

Förmiddagen flyter på i en alldeles lagom takt, ett par samtal med gratulationer dimper in då jag tydligen fyller 30 år idag. Jag blir påmind av min flickvän att vi ska ut på äventyr idag. Det är så sant som det är sagt säger jag glatt och förbereder mig för avfärd. Utanför dörren står en stor plåtburk, det rostfria stålet glänser, röda blinkande lampor och ett dovt surrande ljud hörs från maskinen. Ur en dörr som var osynlig först stiger ett äldre par ut, det är jag och min fru. Jag känner igen mig själv genom min gångstil som jag alltid fått en viss kritik av från min flickvän. Vi hälsar på oss själva jag och min flickvän, jag visar mig själv hur en tidsmaskin fungerar och min framtida fru och nuvarande flickvän kramar varandra och berättar hemlisar. Den gamle mannen, alltså jag, berättar att vi kommer att ha ett bra liv bara vi svänger höger i korsningen den 21 december 2012. Vi nickar alla fyra och inser att det är dags för den äldre varianten av oss att ge sig av. Ett snyftfritt farväl. Jag och min flickvän fortsätter att fira min födelsedag på en fin restaurang och är lyckligt medvetna om att vi kommer att leva lyckligt resten av våra liv.

"Skriv om något förbryllande"

Det var serverat för middag, det gamla paret och deras enda barnbarn slog sig ner.
- En cowboy utan sin hatt är som en paraplydrink utan sitt paraply, sa Adam.
- Det var insiktsfullt sagt, svarade Eva.
- Ibland så sker det, sa Adam stolt.
Barnbarnet Enok blev mycket förbryllad när de pratade om något annat än väder och sjukdomar.

Här kommer ett par för vissa klassiska youtube klipp. Man förvånas varje gång hur märkliga dom är.

1. Techno Viking, Alla dyrkar Techno Vikingen. Helt ofattbart sjukt konstigt.
http://www.youtube.com/watch?v=7hJ4qKlO5uU

2. Vimmel-TV Kom igen nu Britt-Marie! Full snubbe drar rolig kommentar
http://www.youtube.com/watch?v=w5MTdkPgKc8

3. Ryskt Gruvfyllo vobblar runt i bakgrunden. Fin kille, arbetare.
http://www.youtube.com/watch?v=9UNCVH4Rau4

4.Weird Japanese Zoo Drill, Japaner det är ett speciellt folk.
http://www.youtube.com/watch?v=PgHQfxT7ImI

5. Vem var det som kasta? Aggressiv skogsturk. Otroligt kul
http://www.youtube.com/watch?v=bzUiA9tjn6E

"Skriv om uppmärksamhet"

Titta höger
Titta vänster
Vad ger höger
Vad ger vänster
Var inte blyg
Åk inte flyg
Du åker bil
Byt fil

Som vanligt att jag snoozat tre gånger för mycket och ögonen och hjärnan hade ett dåligt samspel. Jag ställde mig upp och började gå mot trappen. Kisandes försökte jag se vart trappan ner till köket började. Ledstången som jag så sällan använde fick nu känna på hur det var att bli använd. I köket satt mamma och läste tidningen och åt långfil med müsli, själv hade jag aldrig förstått tjusningen med långfil, jag tycker den bara är slibbig och lång. "Var du så här trött när du var i min ålder", frågade jag mamma som sken upp och svarade, "nej du vet jag har alltid varit morgonpigg, det är nåt man är bara tror jag", "typiskt" sa jag besviket och satte mig ner. Mamma tittade på mig, jag uppmärksammade inte detta då jag försökte få liv i mina ögon med ett par rejäla gnuggande, roterande rörelser med händerna i mina ögon. "Du har du sett vad politikerna nu ska göra" frågade mamma mig, "ööhm nej vadå" svarade jag medan jag tog tidningen. "Dom ska räta ut Klarälven" sa mamma, jag svarade, "okej, ööhm, va?". "Ja politikerna har kommit fram till att det bästa är ifall man rätar ut hela Klarälven" sa mamma med en underlig röst. Eftersom jag var nyvaken förstod jag inte först, men efter att ha tänkt lite ställde jag mig upp. "Det är ju helt jävla otroligt, dom kan ta mig fan göra vad som helst nuförtiden" sa jag lite halvhögt. "Tänk på ditt språk, unge man" sa mamma tyst. Mamma frågade mig vilket datum det var idag, jag svarade argt att jag inte hade en aning, medan jag läste den galna artikeln om Klarälvens uträtning. Det började bli dags för mig att cykla till skolan. Jag skyndade mig att äta min frukost som inte bestod av långfil. Efter att ha sätt på mig kläder och borstat tänderna skulle jag precis öppna dörren och sticka iväg så stoppade mamma mig och sa "Du är säker på att du inte vet vilket datum det är idag". "Nej, men du jag måste dra nu, hej då!" sa jag stressat. Mamma orkade inte hålla sig mer och ville inte att sin son skulle gå i ovetskap att det var första april och sade högt "april april, hahaha lurad". Jag förbannade mig själv och insåg hur dum jag var. "Fan i helvete" sa jag lågt, "språket" sa mamma högre.

Ett spännande möte:
Det var en kall marsmorgon, kylan kröp sig innanför Lars jacka. Lars som köpt sin jacka till ett förmånligt pris insåg just varför det var förmånligt. Detta var ingen vanlig morgon i mars. Lars skulle göra det han tidigare förkastat och tyckt så illa om. Att han ändrat sin åsikt var inget beslut som var slumpartat. Efter 20 år så är jag värd det här tänkte han för sig själv. Kinderna på Lars rodnade dels på grund av kylan, även själva situationen bidrog med sitt då den inte var helt bekväm för honom. Han tittade på sin digitala klocka som immat igen. Innerst inne visste han att han var i god tid. Klockan 08.30 skulle mötet ske, Lars hade varit där i uppskattningsvis 20 minuter. Tankarna spann runt i huvudet på honom, jag gör inte fel, tänkte han. Lars tittade runt gathörnet. En kall vind gjorde så att hans ögon fylldes med tårar. Han tog fram sin rutiga näsduk och torkade sig runt ögonen.

Lite längre bort gick en vacker kvinna. Hon gick mot Lars, hennes steg var bestämda trots att hon gick i högklackat. Lars iakttog henne medan hans hjärta bultade mer och mer. Jag gör inte fel tänkte han igen. Kvinnan var bara några meter framför honom, Lars sa "Hej det är jag som är Lars ja ööhmm", kvinnan svarade "Nämen hej Lars, här står du och huttrar, kom så går vi". Kvinnan tog armkrok på Lars som lydigt följde med, de gick ett tag tills hon frågade, vart ska vi hålla hus egentligen? Hade du tänkt dig något speciellt ställe? Lars svarade nervöst "Öhmm jo jag har bokat ett hotellrum bara ett kvarter bort", kvinnan nickade. De kom fram till hotellet som hade börjat servera frukost. Lars fick sin nyckel i receptionen och hissen förde dem vidare mot hotellrummet. Hon är väldigt vacker för att vara så billig tänkte Lars för sig själv. Sängen var fint bäddad på klassiskt hotellvis, Lars gick och satte sig vid fotändan av sängen. Jag gör inga sjuka grejer bara så du vet sa den prostituerade kvinnan. Lars log mot henne och sa, "Jag är hyfsat normal, var lugn du"

Här kommer mitt bidrag, tyvärr blev det ingen vinst. Skam den som ger sig.

En konfliktfylld familj

Stina vaknade upp. Hon kände av gårdagens aerobicspass. Stina sträckte upp armarna över huvudet och gjorde lite gymnastiska övningar med benen, innan hon satte sig upp. Klockan var, som vanligt, alldeles för mycket jämfört med vad den borde vara. Ännu en snooze drog igång.

 

Stina förbannade att hon hade en så otroligt irriterande väckningssignal och påminde sig själv om att komma ihåg att byta den. Ungefär samtidigt, fast tio minuter tidigare, hade Leif vaknat. Han var Stinas pappa. Leif använde sig inte utav funktionen snooze. Han brukade säga att det var den dummaste uppfinningen någonsin.

 

Stinas och Leifs dörrar öppnades samtidigt. De stod nu mittemot varandra. Scenen var som tagen ur en västernfilm. Stina frös till is, Leif frös till is. De såg varandra djupt in i ögonen, kropparna spände sig. Musklerna var spända som fiolsträngar. Det ryckte i mustaschen på Leif. Läppen darrade på Stina. Kanske var det ett släktdrag som förts vidare från generation till generation. Varken Stina eller Leif hade noterat att deras läppar darrade vid spända situationer. Det gjorde de inte nu heller. Badrumsdörren var stängd, men olåst, vilket kunde avläsas på den vita skivan som syntes nedanför handtaget. Leif slängde en blick mot dörren, vred sedan tillbaka huvudet och intog en självsäker position. Stina höjde vänster ögonbryn. En gest som hon i smyg hade övat på vid sitt sminkbord. Skrattgroparna i Leifs ansikte tenderade att fördjupas, men bara en liten aning.  Båda stod fortfarande blixtstilla!

 

Ute i köket satt mamman Karina. Hon hade stigit upp långt tidigare. Kaffekokaren stod och puttrade medan hon läste dagens tidning. I dagens horoskop kunde hon läsa: ”Friktion kan uppstå då olika intressen möter varandra, stjärnorna pekar till din fördel.”. En välbekant känsla infann sig i hennes kropp och sinne. Furustolen, med sin blå sittdyna, förflyttades sakta bakåt, sett från Karinas håll. De pälsförsedda tofflorna pressades samman och tjänade nu sitt syfte. Karina stod nu upp. Hon sträckte sig efter det halvfulla glaset med juice, som hon tidigare hällt upp. Juicen smakade surt, nästintill illa, tänkte hon för sig själv samtidigt som hon vände sig om. Luften, i köket och den angränsade korridoren som sträckte sig mot badrummet, fylldes av välbehagliga dofter från nybryggt kaffe. Doften spred sig till Leif och Stinas näshålor. Karina tog uppskattningsvis fyra stora steg i rask takt mot korridoren. Hon kunde skönja två gestalter i den mörka och något trånga korridoren.

 

Helt plötsligt var västernfilmscenen fylld av ännu en karaktär, Karina! Morgonrocken, som Karina bar, fladdrade runt hennes ben. Ytterligare fyra ben började röra sig. Alla de sex benen, som nu befann sig i korridoren, var i rörelse. Benen hade ett mål, samma mål! Stina skrek, Leif röt och Karina frustade. Karinas morgonrock svischade i luften precis framför de andra två figurerna. De var nu jämsides alla tre. Leif gjorde en sista ansträngning och kastade sig mot det guldfärgade handtaget. En millisekund tidigare hade Stina lagt sin lena hand kring handtaget. Badrummet var ockuperat och astrologin fick återigen bita i gräset!

 

Det fanns en tid då det inte hände så mycket i Moslans liv. Nu däremot så är Moslan fullbokad.

I hans kalender står det skrivet:

• Köp mjölk, den du har i kylen är på tok för gammal
• Glöm inte vad livet går ut på, få i dig mat, föröka dig och njut.
• Antikrundan ger näring åt själen
• Fortsätt att tala kärlekens språk
• Vissling i stora mängder rekomenderas

Dessa ting är inget som är skrivet i sten likt Moses på bergets tavlor, utan detta är bara en kalender och ingen djupare tanke ska beröra dessa ting.

Vaknade upp, ryggen ömmade, benen kändes tunga, satte mig upp. Solen sken in genom fönstret som den gjorde varje morgon. Jag påminde mig om att köpa persienner. Sträckte ut mina slitna kropp och morrade porrigt. Andedräkten kunde dödat ett mindre däggdjur. Jag håll för andan men insåg att det knappast hjälpte. Hjärnan arbetade på högvarv, jag undrade varför den skulle hålla på så. Efter att försiktigt rest mig upp insåg jag att ett stort sår blottade sig på min högra vrist. Det såg så där härligt infekterat ut som sår gör ibland. Hjärnan som hade lugnat ner sig lite var nu användbar. Jag tänkte en gång. Det hände inget. Jag gjorde ytterligare ett försök men hade då glömt vad det var jag skulle tänka på. Tiden stod stilla. Solen stekte mer än vanligt. Helt plötsligt kom tanken tillbaks; Vad är det som luktar så mycket svett. Jag gjorde ett tappert försök för att kunna besvara mitt tankeexperiment. Kaffekokaren var avstängd och längtade efter ett nytt filter då det gamla varit där alldeles för länge. I ögonvrån upptäckte jag att det i soffan låg något som liknade en människa. Det var precis vad det var. En finsk före detta kulstöterska. Jag insåg vad jag gjort. Den finska kulstöterskan la av en fis som ekade i det loppisfyndbeprydda rummet. Spyorna var uppe och hälsade på ungefär vid adamsäpplet innan de vände tillbaka. Vad hade jag lärt mig från igår? Bada aldrig bastu utan att duscha efter med en finsk före detta kulstöterska.