I Moslan's blickfång

1337 Ð1|{7

1N73RN37 ÄR ƒµ££7
4V 3£ÄNÐ3, $3 H17, $3 Ð17
1N73RN37 ÄR ƒµ££7
4V P0RR, RµMP0R HÄR, BRÖ$7 ÐÄR
1N73RN37 ÄR ƒµ££7
4V 0NÐ$|{4, 3£4|{H37, NÅN $0M ÄR ƒ37
1N73RN37 ÄR ƒµ££7
4V ÐJÄVµ£$|{4P, 1N94 µNÐ4N749, Ð37 ÄR £49

Sakta tog han sig framåt med utslitna skor, var hans liv hopplöst satt i ödets händer? Allt Moslan visste var att ifall han gav upp nu skulle han med all säkerhet dö. Vilsen, utmattad, trasig, allt detta för en flickas skull. Han såg framför sig sin älskade, hon bar en röd klänning och dansade långsamt i små piruetter. Solen stekte och lämnade ingen oberörd, på sina varmaste ställen visade termometern på 45 grader. Jag skulle döda för ett glas vatten, tänkte han. Bara ett enda glas.

Kvällen började närma sig och värmen avtog något. Saharas öken pustade ut och låg tyst, vindstilla. Moslan bad till Gud om förlåtelse, Gud svarade med en tystnad i det stumma landskapet. Lite längre fram låg en oas, med palmer och en källa. Några nomader stod under träden för att undvika solens strålar. Moslan föll ihop, ovetandes om oasen som var så nära, bara bakom nästa sandbank. Han knep sina händer och silade sanden mellan fingrarna. Flickans leende flimrade förbi som en hägring i sanden.

GI-metoden. Flat-belly-, Ryska rymd-, fett-, flygvärdinne- och medlhavsdieten, hon hade prövat dem alla. Hennes steg var tunga och hennes tår smärtade när hon för första gången testade gå på tådieten. Hennes tår och fötter fick sig en rejäl prövning, för Maria gav inte upp så lätt. Svetten rann och kändes som insekter som kröp längs med kroppen. Jag klarar det här, denna gången ska det gå, intalade hon sig själv. Värt att nämna är att hon egentligen inte var särskilt fet. Visst hon hade ett par extrakilon, men inget att skryta med som en sumobrottare skulle sagt. Efter den sju kilometer långa gångmarschen var hon hemma igen. Utanför lägenhetslängan stod en busskur med ett plakat visandes en sexig kvinna iförd endast underkläder. Det är mitt mål slog hon fast. När hon kom in till trapphuset lockade hissen alltför mycket. Hon beräknade hur många sig själv som skulle få plats rent viktmässigt i hissen. Till sin förvåning kom hon fram att det skulle få plats nio sig själv vilket var en mer än rekomenderat. Självklart har jag räknat fel, tänkte hon. Det hade hon inte. Hon begrundade sin kropp i hallspegeln. Huvudet fick inte plats eftersom hon stod på tå. De svettiga träningskläderna tog hon av, fortfarande begrundade hon sig själv, fast nu naken. Fy fan va tung jag är, sa hon högt. Spegeln däremot avslöjade något annat än vad Maria själv såg, en vacker kvinna med ett BMI-värde på 26,5.

Hon tittade i backspegeln; ingen bakom.

Ett brandgult sken.

En fot gjord av sten.

Varför ha bråttom?

Ännu en ny lag.

Förnuftet försvann.

För fotgängarens behag.

Bromsoljan brann.

Varför ha bråttom?

Ljuset är vitt.

Ännu en omkom.

Mitt liv är ditt.

Använd förnuftet.

Öka farten.

Kalla det fräckhet.

För att undvika starten.

Klockan närmade sig fyra och Kalle hade just plockat ihop sina verktyg för dagen. Men då kom en bil mot honom på verkstadsuppfarten. Åsynen av den så kallade bilen fick Kalle att rysa. Det var en röd Volvo 240. Kalle kunde med sin vana höra att motorns ventillyftare var slitna. Det lät ungefär såhär, ticktickticktickticktick. Ut ur bilen klev en gammal man. Den gamla mannen gick emot Kalle och sa, "Ja skulle behöva lite uppfräschning utav den gamla kärran." "Jasså, men vi stänger fyra här, då får .....", sa Kalle samtidigt som han såg att det inte var vilken gammal man som helst. Nej, det var IKEAs grundare, självaste Ingvar Kamprad himself. Kalle ändrade sig inuti sin hjärna och insåg att en sådan kund gick inte att gå miste om och ändrade effektivt sin mening ".....då får vi göra något åt detta", sa Kalle inställsamt. "Perfekt", sa Ingvar. "Låt oss nu finna vad det kan vara för fel, jag har ju mina föraningar", sa Kalle och blinkade med ett öga. Ingvar log och sa, "det fixar du! och till ett billigt pris förstås!" och blinkade tillbaks.

Han gick upp på scen,
spräckte en ven,
ett blodrött sken,
han kastade en sten,
det var Fakirshow på Rhen,
båten var sen,
man hörde ljudet av en siren,
detta var sista turnén.

Leffe vaknade upp, tittade på den gamla klockradion från 70-talet. Klockradion gav ett pip som var det enda sorts pip Leffe vaknade till. Han hade provat mobiltelefonalarm, vanliga väckarklockor men han bara sov. Leffe satte sig upp i sängen och kände hur alla kroppens senor och muskler värkte, magen värkte och huvudet sprängde. Han hade mens. Leffe eller Lena som han nuförtiden kallas var den först man som gjort ett fullständigt könsbyte. Bröst, vagina, äggstockar hela paketet. Leffe upptäckte tidigt under sina barndomsår att något var fel och för ett år sen gjordes operationen. Det var hans första mens, lakanen låg blodiga i sängen och han blev lite chockad när han först såg det. Han ringde sin privata läkare som givit honom sitt visitkort och påpekat att han kunde ringa när som helst för att fråga något.
- Ja det var Bengtsson, svarade läkaren med sprucken röst
- Oj väckte jag dig, det var inte min mening men ni sa att jag kunde ringa när som helst.
- Vem var det? Frågade Bengtsson
- Ja ursäkta det var Lena, eller Leif som jag tidigare hette.
- Jaha är det du som ringer, trevligt, har det uppstått några komplikationer eller är du bara pratsugen.
- Jo det var så att när jag vaknade så blödde jag ur mitt underliv och jag blev lite orolig och tänkte att jag kunde ringa dig.
- Det gjorde du rätt i, jag kan tänka mig att du fått din första menstruation, men för säkerhetsskull kan du komma in till mig på kliniken.
-  Ja just det, det skulle det kunna vara, jag var nämligen på uruselt humör när jag vaknade, sa Lena.
- Ja har du otur blir du en PMS-kärring, skämtade Bengtsson.
Lena förstod skämtet och skrattade. De två hade fått en bra relation efter alla turer med operation och annat.
- Kom in vid 11 snåret, hej så länge!
Samtalet avslutades, Lena slängde på luren för att demonstrera för sig själv att hon minsann var lite sur och grinig. Men i sanningens namn så var det hela överspelat. Hon/han var inte på uruselt humör, men sin första mens det hade han/hon!

Min hobby är att starta projekt. För vanligt folk brukar deras mål vara att avsluta de projekt de startat, själv är jag annorlunda. Jag älskar att sitta och tänka om hur projektet ska genomföras, själva planeringen är det som ger mig inre ro. Mitt mål efter jag startat ett projekt är inte att det ska bli genomfört, hur konstigt det än låter. Det är bara så härligt att sitta att  tänka ut storartade planer. Tyvärr blir det inte mycket gjort när man har denna livsfilosofi, men ibland, ibland så tvingar jag mig att avsluta ett utav alla tusen projekt jag har och efter jag gjort det känner jag en euforisk självtillfredställelse. Därför har jag under denna textens skrivande ändrat min uppfattning om vad mitt mål är med ett projekt; de ska slutföras!  Jag älskar min förmåga att inte ha några bestämda livsregler, jag ändrar mig från stund till stund. Det måste vara jobbigt att ständigt stå för vad man sagt, som en del tycks a som livsfilosofi. Tyvärr drabbar detta mig i den politiska debatten då jag en dag kan vara moderat och nästa dag sosse. Det finns både positiva och negativa saker med mina påhitt men jag älskar dem som de vore mina egna tår.

1. Det ger självtillfredställelse
2. Det är härligt att visa upp sig
3. Man mår bra
4. Man har ett mål i livet
5. Det är kul (ibland).
6. Man lägger märke på vad som händer runtomkring sig
7. Man skriver istället för att man äter
8. Det är skönt att sitta vid datorn
9. :-)
10. Man får insikt i hur dålig man är på att få nåt gjort.

Utmattad ramlade han ner från pinnstolen. I fallet tänkte han, detta kommer att göra ont. Det gjorde det. Oturligt nog var golvet täckt av rostiga moraknivar, identiska allihop, med rostfläckar på eggarna som i sin tur bildade mönster över rummets nederdel. Splatt lät det när han landade, han kände hur organ punkterades och hur blodet rann och fyllde rummet. Det blev svårt att andas, blodet fyllde fullkomligt hela rummet. Han såg rött. Han simmade mot dörren med en affisch av Evert Taube och en okänd spelemansorkester. Tonerna bubblade fram som små grodyngel, det var grodyngel. Han vände sig om, en gigantisk padda vibrerade sin tunga likt en hula-hula dansare under uppvärmning. Vibrationerna från tungan öppnade dörren och blodet forsade ut. Han flöt med nedför den branta trappen. Aj aj aj aj aj aj, varje trappsteg var vasst. 200 år senare var han på nedersta våningen, det var endast ryggraden som höll upp hans kropp, resten låg avskrapat i den långa trappan. Han blinkade till och ett par röda linser pluppade ur med ett ploppliknande ljud. Det blev svart, någon hade släckt den enda ljuskällan, solen. I skräddarställning satte han sig och spydde upp i luften. En kaskad av spya landade på honom. En närliggande by brann upp. Det värmde.

Hade man tittat i ögonen på vakthavande befäl hade man sett rädsla.Vakthavande poliskonstapel Haraldsson gjorde allt vad han kunde för att placera sina mannar. Poliserna formerade sig, demonstrationståget kom närmare.

"ROPEN SKA SKALLA, ALLA MOT ALLA", skrek horden av människor. Det var inga vanliga skrik, man hörde den bakomliggande vreden och ilskan. "ROPEN SKA SKALLA, ALLA MOT ALLA", skrek demonstrationståget igen ännu högre. Nu var de bara några meter ifrån hela Närkes poliskår. Någon polis darrade, någon spände sig, någon tänkte på semestern. "OK, nu tar vi och lugnar ner oss lite här", skrek poliskonstapel Haraladsson, "ni kommer inte längre än såhär, bryter ni mot den regleverket åker ni dit på våld mot tjänsteman eller dylikt". Egentligen visste han inte varför de inte fick närma sig statsministerns bostad, han hade blivit tillkallad med så kort varsel att all information var knapphändig. "SNUTFITTA", skrek nån. Könsorden blästrade poliserna som tålmodigt stod med sköldar och batonger. Ett tiotal av de 100 demonstranterna började springa i klunga mot poliserna, samtidigt som resten av demonstranterna sjöng; "ROPEN SKA SKALLA, ALLA MOT ALLA" med en något mer dämpad ton. En polis svingade sin batong och det svischade i luften. Haraldsson tog sin megafon och skrek, "försök att lugna er lite, statsministern gör sitt bästa för det här landet". Eftersom Haraldsson var socialist tog det emot att säga den frasen. "Låt oss nu istället sjunga, den blomstertid nu kommer, det är ju så härligt vårväder.", sa Haraldsson i megafonen samtidigt som han tänkte på Birgit Friggebos utspel för nåt decenium sen.

Demonstranterna som inte var de värsta i sitt slag, förutom den där lilla utbrytargruppen på tio personer som mest var med för att ställa till med bråk, tänkte. De tänkte tyst och av någon outgrundlig anledning började nån att nynna, "den blomstertid...". Ytterligar ett gäng började nynna, tillslut så nynnade alla, "den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor". Haraldsson och hans kolleger blev chockade och han som tänkte på semestern tänkte nu på att han glömt sina barns skolavslutning. Alla poliser och alla demonstranter höjde sina röster och sjöng ut i vårens härlighet,
"Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Du nalkas, ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött. De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd, de rika örtesängar och lundens gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna som räcker året om. Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud, skall icke då vår tunga lovsäga Herren Gud? Min själ, upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång till den som vill oss nära och fröjda på en gång!"

Den var legendarisk, den var okänd. I folkmun kallades den "molti maxima". En gång vart tionde år när månen stod i ett speciellt läge jämfört med solen och ett annat gäng planeter, det var då som den kom, världens största våg. Tony och Stan hade längtat länge till detta unika tillfälle. De var mästare på surfing. Tony hade nyligen vunnit en stor tävling i surfing. Den vågen som var där skulle vart som en krusning i vattnet i "molti maxima".

"Nu bär det av mot Filipinerna", sa Stan till Tony samtidigt som han gjorde en slags dans.
"Ja nu jävlar", sa Tony och gjorde samma sorts dans.

Tiden var inne. Det var soligt och blåste rejält, alla surfares dröm. Klockan 15.00 låg Tony och Stan ute och guppade på sina surfingbrädor, det var bara några minuter kvar tills den skulle komma. Inne vid stranden började vattnet försvinna från stranden. Månen sög upp vattnet som en wettextrasa, vattnet pressades mot en ö som fångade in vattnet som ett U. Tony och Stan paddlade med sina armar allt vad de förmådde. Tillslut kom den, de paddlade ännu mer för att komma till toppen. De ställde sig upp och tittade ner mot avgrunden, vågen var cirka 40 meter hög. Ramlade man dog man. Stan ramlade. Tony surfade vidare och vågen blev bara brantare och brantare. Han var nu omkapslad av vatten, han kämpade sig framåt i tunnel. Det blev mörkare och mörkare, i slutet av tunneln av vatten såg han ljuset. Han ramlade och såg en annan tunnel med ljus i slutet, där stod Stan med sin surfingbräda.

Instruktionerna för denna övning
Här kommer en övning från författarcoachen Johanna Wistrand: Klicka slumpmässigt på en av webkamerorna.
Föreställ dig att en man och en kvinna möts på platsen du ser framför dig, som webkameran visar. Hon är glad och han är arg. Känner de varandra? Har de stämt möte? Känner de inte varandra och möts slumpmässigt? Vad händer mellan dem? Du får högst en halv minut på dig att bestämma dig för detta. Skriv sedan ner en scen, gärna med dialog!
Skriv i exakt sju minuter.
http://www.webbkameror.se/webbkameror/index.php


En kylig vind drog genom Anitas hår, hon tänkte att kvinnor inte borde bli tunnhåriga, men det var precis vad hon var. Anita ställde sig för att studera kommunens påskpynt, hon var inte värst imponerad över de skrikiga färgerna på de överdimensionerade krukorna som man ställt något slags pynt i.

På andra sidan utav Skövde torg gick en man, hans namn var okänt, även för honom själv, då han för tillfället tappat sitt minne. Han hade en ljummen flaska med sprit i näven och vinglade fram för att mer noggrant undersöka vad det var för orangefärgade små gubbar som stod på torget.

Mannen ställde sig bredvid Anita och sluddrade fram en mening.
- Ärr deet där sånna där påskkaniner, frågade den berusade mannen.
- Nej det är krukor ser du väl dummer sa Anita skämtsamt.
- Jahaja trodde de va små gubbar först, sa den vinglande mannen.
- Det kanske är dags att bjuda på en sup sa Anita med en trånade blick efter den ljumna spritflaskan

Mannen med hittils okänt namn räckte över flaskan till Anita som tog sig en hutt och satte sig ner på en närliggande parkbänk och kände hur hutten uppfyllt hennes begär.

"Du får den lyxigaste dag du kan tänka dig - hur ser den ut? "

Det är fredag morgon, solen väcker mig med sina strålar. Väckarklockan var aldrig påsatt, jag är av någon konstig anledning inte morgontrött. Jag hör hur kaffekokaren puttrar. I köket är det uppdukat för frukost, doften av nybakat bröd har letat sig in i sovrummet. Min flickvän har endast ett nätt litet förkläde på sig, hon häller upp kaffet och ber mig sätta mig ner i min mjuka och sköna fåtölj, samtidigt som hon ger mig dagens tidning. Jag skrattar gott åt serierna som är extra roliga idag, på kultursidorna noterar jag att min bok får högsta betyg och att jag är nu ett ämne för Nobelpris i litteratur.

Förmiddagen flyter på i en alldeles lagom takt, ett par samtal med gratulationer dimper in då jag tydligen fyller 30 år idag. Jag blir påmind av min flickvän att vi ska ut på äventyr idag. Det är så sant som det är sagt säger jag glatt och förbereder mig för avfärd. Utanför dörren står en stor plåtburk, det rostfria stålet glänser, röda blinkande lampor och ett dovt surrande ljud hörs från maskinen. Ur en dörr som var osynlig först stiger ett äldre par ut, det är jag och min fru. Jag känner igen mig själv genom min gångstil som jag alltid fått en viss kritik av från min flickvän. Vi hälsar på oss själva jag och min flickvän, jag visar mig själv hur en tidsmaskin fungerar och min framtida fru och nuvarande flickvän kramar varandra och berättar hemlisar. Den gamle mannen, alltså jag, berättar att vi kommer att ha ett bra liv bara vi svänger höger i korsningen den 21 december 2012. Vi nickar alla fyra och inser att det är dags för den äldre varianten av oss att ge sig av. Ett snyftfritt farväl. Jag och min flickvän fortsätter att fira min födelsedag på en fin restaurang och är lyckligt medvetna om att vi kommer att leva lyckligt resten av våra liv.

"Skriv om något förbryllande"

Det var serverat för middag, det gamla paret och deras enda barnbarn slog sig ner.
- En cowboy utan sin hatt är som en paraplydrink utan sitt paraply, sa Adam.
- Det var insiktsfullt sagt, svarade Eva.
- Ibland så sker det, sa Adam stolt.
Barnbarnet Enok blev mycket förbryllad när de pratade om något annat än väder och sjukdomar.