I Moslan's blickfång

I bakgrunden av Saidoberget, väster om östra vietnamns sydspets ligger ett förfärligt hus. Huset påminner inte om något annat hus och är därför omöjligt att beskriva, men dess färg är en blandning av brunt och rosa. Inuti huset som knappast påminner om en svensk röd stuga sitter det en man - ibland. Han sitter där och filosoferar, det han tänker är nya tankar. Tankar som väldigt få tänkt förut. Ibland utbrister han med sin säregna glatt spruckna röst: "I evigheternas evighet ligger aska och vobblar. HAHA!"

Nämnde jag att mannen är förvirrad? Eller som en del skulle ha uttryckt det - helt jävla kockobäng i bandybollen. Mannens namn är lite utav en gåta, i alla fall på engelska, ty hans namn är Enigma. Vardagarma går även för denne man och kommande vecka ska han surfa för första gången. Han har förberett sig under sexton års tid, ända sedan internet slog igenom som det mest använda kommunikationsmedlet. De första fyra åren stod han mest och beskådade brädan som han kallade den.
"Das brääääde, alltid denna bräde du står och beskådar!", hostade hans lungsjuke tyske vän och förbundskansler.
"Ska man surfa så krävs förberedelse min vän. Det finns folk som dött av virus och ilskna trojaner efter vad jag har hört. Jag tänker då inte vara en av dom! Förberedelse är sanningens rotationsfigur, fast inte i ovanlig mening."


COPYRIGHT

Kretinpoem #1

 

Förövaren är ofta den som blir berövad på sin frihet.

Fantastiskt tycker sällan fanatikern.

Jämförelser ogillas av jämställdhetsministern.

 

Det är en komplex värld vi lever i.

Full av motsägelser och intetsägande.

Var därför harmlös med ditt härjande.

 

Mestadels söker vi svar

Hallå

Efterfrågad är sanningen.

Förfrågad är livet.

- Släpp in mig din jävla fitta!
- Tror du verkligen att du kommer in när du säger så?
- Va fan, det är rasdiskriminering! Jag ska fan anmäla dig, vad har du för bricknummer?
- Gå bort nu.
Vakten pekade med hela handen mot rådhustorget.
- Ge mig ditt jävla bricknummer, så ska jag anmäla dig för diskriminering din jävla misslyckade polis. För det var väl det du ville bli från början? Hah. Och nu står du här och tror att du är Gud. Jag får stå här ifall jag vill.
- Ifall du hade du varit hälften så full och hälften så odräglig så hade jag inte ens släppt in dig. Gå nu, det är sista gången jag säger till dig!
- Tror du ja är rädd va? Vet du vem jag är?! Du ska dö, din jävla svenne.
- Alla ska vi dö nån gång. Gå nu
Ett par vakter till kom inuti från krogen och ställde sig runt den agressive gästen.
- Är denne man ett problem, Steve?
- Han har lite problem med att förstå att han ska gå härifrån. Han tycker jag borde veta vem han är, tydligen så är han känd. Dessutom tyckte han att jag skulle dö. Lyssna här, jag spelade in det på min diktafon.
- Din jävla hora, ja skiter väl i ifall du spela in mig. Det är rasdiskriminering. Ni har fan inget rätt att göra såhär.
Vakterna bar bort honom med hårda tag då han slog och fäktades.
- Ni ska dö! Rasdiskriminering!
Det var precis som han lärt sig ordet rasdiskriminering i förra veckan och nu kände att han ville flasha med sin ordkunskap. Till slut försvann idioten och vakterna gick tillbaka till krogen.
- Då har vi två mordhot inspelade.
- Hur fan klarar du va så lugn jämt Steve? Jag hade blivit galen på ett sånt pucko.
- Rutin

I ett mörkt avsnitt ur en djup bok såg jag det för första gången. De hemliga tecknen som finns överallt. I böcker, i naturen, inuti oss. Överallt. Inte långt därefter - när jag förstått mig på livet och börjat inse dess mening. Det var då jag bestämde mig för att hjälpa. Hjälpa andra i en nöd som för mig var så långt borta, hjälpa de arma stackare som kämpar för varje droppe vatten, de som letar i soptunnor efter mat. De som är "där borta". Långt bortom kontinenter och oändliga hav. Jag anmälde mig för att jag visste och för att jag såg den krypterade sanningen.

Innan jag visste vad livet innebar såg jag det som en resa. Eller snarare som en charterresa. Man landade, det applåderades. Man levde på stranden, i hotellets tristess, nån utflykt, en förkylning av AC-anläggningen, och sen satte man sig på planet och kunde slappna av. Det var så jag såg livet, som en enda lång charterresa, fylld av både äventyr och motgångar. Men nu, nu såg jag det på ett helt annat sätt. Det var därför jag anmälde mig att hjälpa andra.

 

I en brun hall vaknade jag upp alldeles blodig. Blodet hade torkat och även det var brunt, eller nästan svart. Det kändes som att ligga i en hög med ruttnande löv. Jag reste mig upp och rörde över min egen kropp med sökande rörelser, för att se ifall det var jag som blödde. Värken i bakhuvudet var enorm och jag svimmade nästan. Mitt högra öra fanns inte längre och jag kunde se som i en spegel hur jag såg ut, lemlästad och svart av blod. Det luktade till och med blod, i alla fall inbillade jag mig det. En järnaktig doft blandad med hösten.

När jag hankade mig fram till köket såg jag det jag inte ville tro. Jag har fortfarande än idag svårt att tro att det är sant, att min fru och mina små ögonstenar blev mördade den där hidösa kvällen. Mina två döttrar låg ihopkrupna utefter väggen alldeles söndertrasade, jag böjde mig ner och kramade om dom, jag ville aldrig släppa dom. Det syntes direkt att de var döda. Min fru låg blå och naken under köksbordet och hennes huvud var avskuret. Mitt hjärta rusade och jag grät floder. Jag gråter varje kväll. När jag satt där och hostade, grät och spottade blod bestämde jag mig. Jag skulle hämnas!

1337 Ð1|{7

1N73RN37 ÄR ƒµ££7
4V 3£ÄNÐ3, $3 H17, $3 Ð17
1N73RN37 ÄR ƒµ££7
4V P0RR, RµMP0R HÄR, BRÖ$7 ÐÄR
1N73RN37 ÄR ƒµ££7
4V 0NÐ$|{4, 3£4|{H37, NÅN $0M ÄR ƒ37
1N73RN37 ÄR ƒµ££7
4V ÐJÄVµ£$|{4P, 1N94 µNÐ4N749, Ð37 ÄR £49

Sakta tog han sig framåt med utslitna skor, var hans liv hopplöst satt i ödets händer? Allt Moslan visste var att ifall han gav upp nu skulle han med all säkerhet dö. Vilsen, utmattad, trasig, allt detta för en flickas skull. Han såg framför sig sin älskade, hon bar en röd klänning och dansade långsamt i små piruetter. Solen stekte och lämnade ingen oberörd, på sina varmaste ställen visade termometern på 45 grader. Jag skulle döda för ett glas vatten, tänkte han. Bara ett enda glas.

Kvällen började närma sig och värmen avtog något. Saharas öken pustade ut och låg tyst, vindstilla. Moslan bad till Gud om förlåtelse, Gud svarade med en tystnad i det stumma landskapet. Lite längre fram låg en oas, med palmer och en källa. Några nomader stod under träden för att undvika solens strålar. Moslan föll ihop, ovetandes om oasen som var så nära, bara bakom nästa sandbank. Han knep sina händer och silade sanden mellan fingrarna. Flickans leende flimrade förbi som en hägring i sanden.

GI-metoden. Flat-belly-, Ryska rymd-, fett-, flygvärdinne- och medlhavsdieten, hon hade prövat dem alla. Hennes steg var tunga och hennes tår smärtade när hon för första gången testade gå på tådieten. Hennes tår och fötter fick sig en rejäl prövning, för Maria gav inte upp så lätt. Svetten rann och kändes som insekter som kröp längs med kroppen. Jag klarar det här, denna gången ska det gå, intalade hon sig själv. Värt att nämna är att hon egentligen inte var särskilt fet. Visst hon hade ett par extrakilon, men inget att skryta med som en sumobrottare skulle sagt. Efter den sju kilometer långa gångmarschen var hon hemma igen. Utanför lägenhetslängan stod en busskur med ett plakat visandes en sexig kvinna iförd endast underkläder. Det är mitt mål slog hon fast. När hon kom in till trapphuset lockade hissen alltför mycket. Hon beräknade hur många sig själv som skulle få plats rent viktmässigt i hissen. Till sin förvåning kom hon fram att det skulle få plats nio sig själv vilket var en mer än rekomenderat. Självklart har jag räknat fel, tänkte hon. Det hade hon inte. Hon begrundade sin kropp i hallspegeln. Huvudet fick inte plats eftersom hon stod på tå. De svettiga träningskläderna tog hon av, fortfarande begrundade hon sig själv, fast nu naken. Fy fan va tung jag är, sa hon högt. Spegeln däremot avslöjade något annat än vad Maria själv såg, en vacker kvinna med ett BMI-värde på 26,5.

Hon tittade i backspegeln; ingen bakom.

Ett brandgult sken.

En fot gjord av sten.

Varför ha bråttom?

Ännu en ny lag.

Förnuftet försvann.

För fotgängarens behag.

Bromsoljan brann.

Varför ha bråttom?

Ljuset är vitt.

Ännu en omkom.

Mitt liv är ditt.

Använd förnuftet.

Öka farten.

Kalla det fräckhet.

För att undvika starten.

Klockan närmade sig fyra och Kalle hade just plockat ihop sina verktyg för dagen. Men då kom en bil mot honom på verkstadsuppfarten. Åsynen av den så kallade bilen fick Kalle att rysa. Det var en röd Volvo 240. Kalle kunde med sin vana höra att motorns ventillyftare var slitna. Det lät ungefär såhär, ticktickticktickticktick. Ut ur bilen klev en gammal man. Den gamla mannen gick emot Kalle och sa, "Ja skulle behöva lite uppfräschning utav den gamla kärran." "Jasså, men vi stänger fyra här, då får .....", sa Kalle samtidigt som han såg att det inte var vilken gammal man som helst. Nej, det var IKEAs grundare, självaste Ingvar Kamprad himself. Kalle ändrade sig inuti sin hjärna och insåg att en sådan kund gick inte att gå miste om och ändrade effektivt sin mening ".....då får vi göra något åt detta", sa Kalle inställsamt. "Perfekt", sa Ingvar. "Låt oss nu finna vad det kan vara för fel, jag har ju mina föraningar", sa Kalle och blinkade med ett öga. Ingvar log och sa, "det fixar du! och till ett billigt pris förstås!" och blinkade tillbaks.

Han gick upp på scen,
spräckte en ven,
ett blodrött sken,
han kastade en sten,
det var Fakirshow på Rhen,
båten var sen,
man hörde ljudet av en siren,
detta var sista turnén.

Leffe vaknade upp, tittade på den gamla klockradion från 70-talet. Klockradion gav ett pip som var det enda sorts pip Leffe vaknade till. Han hade provat mobiltelefonalarm, vanliga väckarklockor men han bara sov. Leffe satte sig upp i sängen och kände hur alla kroppens senor och muskler värkte, magen värkte och huvudet sprängde. Han hade mens. Leffe eller Lena som han nuförtiden kallas var den först man som gjort ett fullständigt könsbyte. Bröst, vagina, äggstockar hela paketet. Leffe upptäckte tidigt under sina barndomsår att något var fel och för ett år sen gjordes operationen. Det var hans första mens, lakanen låg blodiga i sängen och han blev lite chockad när han först såg det. Han ringde sin privata läkare som givit honom sitt visitkort och påpekat att han kunde ringa när som helst för att fråga något.
- Ja det var Bengtsson, svarade läkaren med sprucken röst
- Oj väckte jag dig, det var inte min mening men ni sa att jag kunde ringa när som helst.
- Vem var det? Frågade Bengtsson
- Ja ursäkta det var Lena, eller Leif som jag tidigare hette.
- Jaha är det du som ringer, trevligt, har det uppstått några komplikationer eller är du bara pratsugen.
- Jo det var så att när jag vaknade så blödde jag ur mitt underliv och jag blev lite orolig och tänkte att jag kunde ringa dig.
- Det gjorde du rätt i, jag kan tänka mig att du fått din första menstruation, men för säkerhetsskull kan du komma in till mig på kliniken.
-  Ja just det, det skulle det kunna vara, jag var nämligen på uruselt humör när jag vaknade, sa Lena.
- Ja har du otur blir du en PMS-kärring, skämtade Bengtsson.
Lena förstod skämtet och skrattade. De två hade fått en bra relation efter alla turer med operation och annat.
- Kom in vid 11 snåret, hej så länge!
Samtalet avslutades, Lena slängde på luren för att demonstrera för sig själv att hon minsann var lite sur och grinig. Men i sanningens namn så var det hela överspelat. Hon/han var inte på uruselt humör, men sin första mens det hade han/hon!

Min hobby är att starta projekt. För vanligt folk brukar deras mål vara att avsluta de projekt de startat, själv är jag annorlunda. Jag älskar att sitta och tänka om hur projektet ska genomföras, själva planeringen är det som ger mig inre ro. Mitt mål efter jag startat ett projekt är inte att det ska bli genomfört, hur konstigt det än låter. Det är bara så härligt att sitta att  tänka ut storartade planer. Tyvärr blir det inte mycket gjort när man har denna livsfilosofi, men ibland, ibland så tvingar jag mig att avsluta ett utav alla tusen projekt jag har och efter jag gjort det känner jag en euforisk självtillfredställelse. Därför har jag under denna textens skrivande ändrat min uppfattning om vad mitt mål är med ett projekt; de ska slutföras!  Jag älskar min förmåga att inte ha några bestämda livsregler, jag ändrar mig från stund till stund. Det måste vara jobbigt att ständigt stå för vad man sagt, som en del tycks a som livsfilosofi. Tyvärr drabbar detta mig i den politiska debatten då jag en dag kan vara moderat och nästa dag sosse. Det finns både positiva och negativa saker med mina påhitt men jag älskar dem som de vore mina egna tår.

1. Det ger självtillfredställelse
2. Det är härligt att visa upp sig
3. Man mår bra
4. Man har ett mål i livet
5. Det är kul (ibland).
6. Man lägger märke på vad som händer runtomkring sig
7. Man skriver istället för att man äter
8. Det är skönt att sitta vid datorn
9. :-)
10. Man får insikt i hur dålig man är på att få nåt gjort.

Utmattad ramlade han ner från pinnstolen. I fallet tänkte han, detta kommer att göra ont. Det gjorde det. Oturligt nog var golvet täckt av rostiga moraknivar, identiska allihop, med rostfläckar på eggarna som i sin tur bildade mönster över rummets nederdel. Splatt lät det när han landade, han kände hur organ punkterades och hur blodet rann och fyllde rummet. Det blev svårt att andas, blodet fyllde fullkomligt hela rummet. Han såg rött. Han simmade mot dörren med en affisch av Evert Taube och en okänd spelemansorkester. Tonerna bubblade fram som små grodyngel, det var grodyngel. Han vände sig om, en gigantisk padda vibrerade sin tunga likt en hula-hula dansare under uppvärmning. Vibrationerna från tungan öppnade dörren och blodet forsade ut. Han flöt med nedför den branta trappen. Aj aj aj aj aj aj, varje trappsteg var vasst. 200 år senare var han på nedersta våningen, det var endast ryggraden som höll upp hans kropp, resten låg avskrapat i den långa trappan. Han blinkade till och ett par röda linser pluppade ur med ett ploppliknande ljud. Det blev svart, någon hade släckt den enda ljuskällan, solen. I skräddarställning satte han sig och spydde upp i luften. En kaskad av spya landade på honom. En närliggande by brann upp. Det värmde.

Hade man tittat i ögonen på vakthavande befäl hade man sett rädsla.Vakthavande poliskonstapel Haraldsson gjorde allt vad han kunde för att placera sina mannar. Poliserna formerade sig, demonstrationståget kom närmare.

"ROPEN SKA SKALLA, ALLA MOT ALLA", skrek horden av människor. Det var inga vanliga skrik, man hörde den bakomliggande vreden och ilskan. "ROPEN SKA SKALLA, ALLA MOT ALLA", skrek demonstrationståget igen ännu högre. Nu var de bara några meter ifrån hela Närkes poliskår. Någon polis darrade, någon spände sig, någon tänkte på semestern. "OK, nu tar vi och lugnar ner oss lite här", skrek poliskonstapel Haraladsson, "ni kommer inte längre än såhär, bryter ni mot den regleverket åker ni dit på våld mot tjänsteman eller dylikt". Egentligen visste han inte varför de inte fick närma sig statsministerns bostad, han hade blivit tillkallad med så kort varsel att all information var knapphändig. "SNUTFITTA", skrek nån. Könsorden blästrade poliserna som tålmodigt stod med sköldar och batonger. Ett tiotal av de 100 demonstranterna började springa i klunga mot poliserna, samtidigt som resten av demonstranterna sjöng; "ROPEN SKA SKALLA, ALLA MOT ALLA" med en något mer dämpad ton. En polis svingade sin batong och det svischade i luften. Haraldsson tog sin megafon och skrek, "försök att lugna er lite, statsministern gör sitt bästa för det här landet". Eftersom Haraldsson var socialist tog det emot att säga den frasen. "Låt oss nu istället sjunga, den blomstertid nu kommer, det är ju så härligt vårväder.", sa Haraldsson i megafonen samtidigt som han tänkte på Birgit Friggebos utspel för nåt decenium sen.

Demonstranterna som inte var de värsta i sitt slag, förutom den där lilla utbrytargruppen på tio personer som mest var med för att ställa till med bråk, tänkte. De tänkte tyst och av någon outgrundlig anledning började nån att nynna, "den blomstertid...". Ytterligar ett gäng började nynna, tillslut så nynnade alla, "den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor". Haraldsson och hans kolleger blev chockade och han som tänkte på semestern tänkte nu på att han glömt sina barns skolavslutning. Alla poliser och alla demonstranter höjde sina röster och sjöng ut i vårens härlighet,
"Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Du nalkas, ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött. De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd, de rika örtesängar och lundens gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna som räcker året om. Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud, skall icke då vår tunga lovsäga Herren Gud? Min själ, upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång till den som vill oss nära och fröjda på en gång!"

Den var legendarisk, den var okänd. I folkmun kallades den "molti maxima". En gång vart tionde år när månen stod i ett speciellt läge jämfört med solen och ett annat gäng planeter, det var då som den kom, världens största våg. Tony och Stan hade längtat länge till detta unika tillfälle. De var mästare på surfing. Tony hade nyligen vunnit en stor tävling i surfing. Den vågen som var där skulle vart som en krusning i vattnet i "molti maxima".

"Nu bär det av mot Filipinerna", sa Stan till Tony samtidigt som han gjorde en slags dans.
"Ja nu jävlar", sa Tony och gjorde samma sorts dans.

Tiden var inne. Det var soligt och blåste rejält, alla surfares dröm. Klockan 15.00 låg Tony och Stan ute och guppade på sina surfingbrädor, det var bara några minuter kvar tills den skulle komma. Inne vid stranden började vattnet försvinna från stranden. Månen sög upp vattnet som en wettextrasa, vattnet pressades mot en ö som fångade in vattnet som ett U. Tony och Stan paddlade med sina armar allt vad de förmådde. Tillslut kom den, de paddlade ännu mer för att komma till toppen. De ställde sig upp och tittade ner mot avgrunden, vågen var cirka 40 meter hög. Ramlade man dog man. Stan ramlade. Tony surfade vidare och vågen blev bara brantare och brantare. Han var nu omkapslad av vatten, han kämpade sig framåt i tunnel. Det blev mörkare och mörkare, i slutet av tunneln av vatten såg han ljuset. Han ramlade och såg en annan tunnel med ljus i slutet, där stod Stan med sin surfingbräda.

Instruktionerna för denna övning
Här kommer en övning från författarcoachen Johanna Wistrand: Klicka slumpmässigt på en av webkamerorna.
Föreställ dig att en man och en kvinna möts på platsen du ser framför dig, som webkameran visar. Hon är glad och han är arg. Känner de varandra? Har de stämt möte? Känner de inte varandra och möts slumpmässigt? Vad händer mellan dem? Du får högst en halv minut på dig att bestämma dig för detta. Skriv sedan ner en scen, gärna med dialog!
Skriv i exakt sju minuter.
http://www.webbkameror.se/webbkameror/index.php


En kylig vind drog genom Anitas hår, hon tänkte att kvinnor inte borde bli tunnhåriga, men det var precis vad hon var. Anita ställde sig för att studera kommunens påskpynt, hon var inte värst imponerad över de skrikiga färgerna på de överdimensionerade krukorna som man ställt något slags pynt i.

På andra sidan utav Skövde torg gick en man, hans namn var okänt, även för honom själv, då han för tillfället tappat sitt minne. Han hade en ljummen flaska med sprit i näven och vinglade fram för att mer noggrant undersöka vad det var för orangefärgade små gubbar som stod på torget.

Mannen ställde sig bredvid Anita och sluddrade fram en mening.
- Ärr deet där sånna där påskkaniner, frågade den berusade mannen.
- Nej det är krukor ser du väl dummer sa Anita skämtsamt.
- Jahaja trodde de va små gubbar först, sa den vinglande mannen.
- Det kanske är dags att bjuda på en sup sa Anita med en trånade blick efter den ljumna spritflaskan

Mannen med hittils okänt namn räckte över flaskan till Anita som tog sig en hutt och satte sig ner på en närliggande parkbänk och kände hur hutten uppfyllt hennes begär.

"Du får den lyxigaste dag du kan tänka dig - hur ser den ut? "

Det är fredag morgon, solen väcker mig med sina strålar. Väckarklockan var aldrig påsatt, jag är av någon konstig anledning inte morgontrött. Jag hör hur kaffekokaren puttrar. I köket är det uppdukat för frukost, doften av nybakat bröd har letat sig in i sovrummet. Min flickvän har endast ett nätt litet förkläde på sig, hon häller upp kaffet och ber mig sätta mig ner i min mjuka och sköna fåtölj, samtidigt som hon ger mig dagens tidning. Jag skrattar gott åt serierna som är extra roliga idag, på kultursidorna noterar jag att min bok får högsta betyg och att jag är nu ett ämne för Nobelpris i litteratur.

Förmiddagen flyter på i en alldeles lagom takt, ett par samtal med gratulationer dimper in då jag tydligen fyller 30 år idag. Jag blir påmind av min flickvän att vi ska ut på äventyr idag. Det är så sant som det är sagt säger jag glatt och förbereder mig för avfärd. Utanför dörren står en stor plåtburk, det rostfria stålet glänser, röda blinkande lampor och ett dovt surrande ljud hörs från maskinen. Ur en dörr som var osynlig först stiger ett äldre par ut, det är jag och min fru. Jag känner igen mig själv genom min gångstil som jag alltid fått en viss kritik av från min flickvän. Vi hälsar på oss själva jag och min flickvän, jag visar mig själv hur en tidsmaskin fungerar och min framtida fru och nuvarande flickvän kramar varandra och berättar hemlisar. Den gamle mannen, alltså jag, berättar att vi kommer att ha ett bra liv bara vi svänger höger i korsningen den 21 december 2012. Vi nickar alla fyra och inser att det är dags för den äldre varianten av oss att ge sig av. Ett snyftfritt farväl. Jag och min flickvän fortsätter att fira min födelsedag på en fin restaurang och är lyckligt medvetna om att vi kommer att leva lyckligt resten av våra liv.

"Skriv om något förbryllande"

Det var serverat för middag, det gamla paret och deras enda barnbarn slog sig ner.
- En cowboy utan sin hatt är som en paraplydrink utan sitt paraply, sa Adam.
- Det var insiktsfullt sagt, svarade Eva.
- Ibland så sker det, sa Adam stolt.
Barnbarnet Enok blev mycket förbryllad när de pratade om något annat än väder och sjukdomar.

Här kommer ett par för vissa klassiska youtube klipp. Man förvånas varje gång hur märkliga dom är.

1. Techno Viking, Alla dyrkar Techno Vikingen. Helt ofattbart sjukt konstigt.
http://www.youtube.com/watch?v=7hJ4qKlO5uU

2. Vimmel-TV Kom igen nu Britt-Marie! Full snubbe drar rolig kommentar
http://www.youtube.com/watch?v=w5MTdkPgKc8

3. Ryskt Gruvfyllo vobblar runt i bakgrunden. Fin kille, arbetare.
http://www.youtube.com/watch?v=9UNCVH4Rau4

4.Weird Japanese Zoo Drill, Japaner det är ett speciellt folk.
http://www.youtube.com/watch?v=PgHQfxT7ImI

5. Vem var det som kasta? Aggressiv skogsturk. Otroligt kul
http://www.youtube.com/watch?v=bzUiA9tjn6E

"Skriv om uppmärksamhet"

Titta höger
Titta vänster
Vad ger höger
Vad ger vänster
Var inte blyg
Åk inte flyg
Du åker bil
Byt fil

Som vanligt att jag snoozat tre gånger för mycket och ögonen och hjärnan hade ett dåligt samspel. Jag ställde mig upp och började gå mot trappen. Kisandes försökte jag se vart trappan ner till köket började. Ledstången som jag så sällan använde fick nu känna på hur det var att bli använd. I köket satt mamma och läste tidningen och åt långfil med müsli, själv hade jag aldrig förstått tjusningen med långfil, jag tycker den bara är slibbig och lång. "Var du så här trött när du var i min ålder", frågade jag mamma som sken upp och svarade, "nej du vet jag har alltid varit morgonpigg, det är nåt man är bara tror jag", "typiskt" sa jag besviket och satte mig ner. Mamma tittade på mig, jag uppmärksammade inte detta då jag försökte få liv i mina ögon med ett par rejäla gnuggande, roterande rörelser med händerna i mina ögon. "Du har du sett vad politikerna nu ska göra" frågade mamma mig, "ööhm nej vadå" svarade jag medan jag tog tidningen. "Dom ska räta ut Klarälven" sa mamma, jag svarade, "okej, ööhm, va?". "Ja politikerna har kommit fram till att det bästa är ifall man rätar ut hela Klarälven" sa mamma med en underlig röst. Eftersom jag var nyvaken förstod jag inte först, men efter att ha tänkt lite ställde jag mig upp. "Det är ju helt jävla otroligt, dom kan ta mig fan göra vad som helst nuförtiden" sa jag lite halvhögt. "Tänk på ditt språk, unge man" sa mamma tyst. Mamma frågade mig vilket datum det var idag, jag svarade argt att jag inte hade en aning, medan jag läste den galna artikeln om Klarälvens uträtning. Det började bli dags för mig att cykla till skolan. Jag skyndade mig att äta min frukost som inte bestod av långfil. Efter att ha sätt på mig kläder och borstat tänderna skulle jag precis öppna dörren och sticka iväg så stoppade mamma mig och sa "Du är säker på att du inte vet vilket datum det är idag". "Nej, men du jag måste dra nu, hej då!" sa jag stressat. Mamma orkade inte hålla sig mer och ville inte att sin son skulle gå i ovetskap att det var första april och sade högt "april april, hahaha lurad". Jag förbannade mig själv och insåg hur dum jag var. "Fan i helvete" sa jag lågt, "språket" sa mamma högre.

Ett spännande möte:
Det var en kall marsmorgon, kylan kröp sig innanför Lars jacka. Lars som köpt sin jacka till ett förmånligt pris insåg just varför det var förmånligt. Detta var ingen vanlig morgon i mars. Lars skulle göra det han tidigare förkastat och tyckt så illa om. Att han ändrat sin åsikt var inget beslut som var slumpartat. Efter 20 år så är jag värd det här tänkte han för sig själv. Kinderna på Lars rodnade dels på grund av kylan, även själva situationen bidrog med sitt då den inte var helt bekväm för honom. Han tittade på sin digitala klocka som immat igen. Innerst inne visste han att han var i god tid. Klockan 08.30 skulle mötet ske, Lars hade varit där i uppskattningsvis 20 minuter. Tankarna spann runt i huvudet på honom, jag gör inte fel, tänkte han. Lars tittade runt gathörnet. En kall vind gjorde så att hans ögon fylldes med tårar. Han tog fram sin rutiga näsduk och torkade sig runt ögonen.

Lite längre bort gick en vacker kvinna. Hon gick mot Lars, hennes steg var bestämda trots att hon gick i högklackat. Lars iakttog henne medan hans hjärta bultade mer och mer. Jag gör inte fel tänkte han igen. Kvinnan var bara några meter framför honom, Lars sa "Hej det är jag som är Lars ja ööhmm", kvinnan svarade "Nämen hej Lars, här står du och huttrar, kom så går vi". Kvinnan tog armkrok på Lars som lydigt följde med, de gick ett tag tills hon frågade, vart ska vi hålla hus egentligen? Hade du tänkt dig något speciellt ställe? Lars svarade nervöst "Öhmm jo jag har bokat ett hotellrum bara ett kvarter bort", kvinnan nickade. De kom fram till hotellet som hade börjat servera frukost. Lars fick sin nyckel i receptionen och hissen förde dem vidare mot hotellrummet. Hon är väldigt vacker för att vara så billig tänkte Lars för sig själv. Sängen var fint bäddad på klassiskt hotellvis, Lars gick och satte sig vid fotändan av sängen. Jag gör inga sjuka grejer bara så du vet sa den prostituerade kvinnan. Lars log mot henne och sa, "Jag är hyfsat normal, var lugn du"

Här kommer mitt bidrag, tyvärr blev det ingen vinst. Skam den som ger sig.

En konfliktfylld familj

Stina vaknade upp. Hon kände av gårdagens aerobicspass. Stina sträckte upp armarna över huvudet och gjorde lite gymnastiska övningar med benen, innan hon satte sig upp. Klockan var, som vanligt, alldeles för mycket jämfört med vad den borde vara. Ännu en snooze drog igång.

 

Stina förbannade att hon hade en så otroligt irriterande väckningssignal och påminde sig själv om att komma ihåg att byta den. Ungefär samtidigt, fast tio minuter tidigare, hade Leif vaknat. Han var Stinas pappa. Leif använde sig inte utav funktionen snooze. Han brukade säga att det var den dummaste uppfinningen någonsin.

 

Stinas och Leifs dörrar öppnades samtidigt. De stod nu mittemot varandra. Scenen var som tagen ur en västernfilm. Stina frös till is, Leif frös till is. De såg varandra djupt in i ögonen, kropparna spände sig. Musklerna var spända som fiolsträngar. Det ryckte i mustaschen på Leif. Läppen darrade på Stina. Kanske var det ett släktdrag som förts vidare från generation till generation. Varken Stina eller Leif hade noterat att deras läppar darrade vid spända situationer. Det gjorde de inte nu heller. Badrumsdörren var stängd, men olåst, vilket kunde avläsas på den vita skivan som syntes nedanför handtaget. Leif slängde en blick mot dörren, vred sedan tillbaka huvudet och intog en självsäker position. Stina höjde vänster ögonbryn. En gest som hon i smyg hade övat på vid sitt sminkbord. Skrattgroparna i Leifs ansikte tenderade att fördjupas, men bara en liten aning.  Båda stod fortfarande blixtstilla!

 

Ute i köket satt mamman Karina. Hon hade stigit upp långt tidigare. Kaffekokaren stod och puttrade medan hon läste dagens tidning. I dagens horoskop kunde hon läsa: ”Friktion kan uppstå då olika intressen möter varandra, stjärnorna pekar till din fördel.”. En välbekant känsla infann sig i hennes kropp och sinne. Furustolen, med sin blå sittdyna, förflyttades sakta bakåt, sett från Karinas håll. De pälsförsedda tofflorna pressades samman och tjänade nu sitt syfte. Karina stod nu upp. Hon sträckte sig efter det halvfulla glaset med juice, som hon tidigare hällt upp. Juicen smakade surt, nästintill illa, tänkte hon för sig själv samtidigt som hon vände sig om. Luften, i köket och den angränsade korridoren som sträckte sig mot badrummet, fylldes av välbehagliga dofter från nybryggt kaffe. Doften spred sig till Leif och Stinas näshålor. Karina tog uppskattningsvis fyra stora steg i rask takt mot korridoren. Hon kunde skönja två gestalter i den mörka och något trånga korridoren.

 

Helt plötsligt var västernfilmscenen fylld av ännu en karaktär, Karina! Morgonrocken, som Karina bar, fladdrade runt hennes ben. Ytterligare fyra ben började röra sig. Alla de sex benen, som nu befann sig i korridoren, var i rörelse. Benen hade ett mål, samma mål! Stina skrek, Leif röt och Karina frustade. Karinas morgonrock svischade i luften precis framför de andra två figurerna. De var nu jämsides alla tre. Leif gjorde en sista ansträngning och kastade sig mot det guldfärgade handtaget. En millisekund tidigare hade Stina lagt sin lena hand kring handtaget. Badrummet var ockuperat och astrologin fick återigen bita i gräset!

 

Det fanns en tid då det inte hände så mycket i Moslans liv. Nu däremot så är Moslan fullbokad.

I hans kalender står det skrivet:

• Köp mjölk, den du har i kylen är på tok för gammal
• Glöm inte vad livet går ut på, få i dig mat, föröka dig och njut.
• Antikrundan ger näring åt själen
• Fortsätt att tala kärlekens språk
• Vissling i stora mängder rekomenderas

Dessa ting är inget som är skrivet i sten likt Moses på bergets tavlor, utan detta är bara en kalender och ingen djupare tanke ska beröra dessa ting.

Vaknade upp, ryggen ömmade, benen kändes tunga, satte mig upp. Solen sken in genom fönstret som den gjorde varje morgon. Jag påminde mig om att köpa persienner. Sträckte ut mina slitna kropp och morrade porrigt. Andedräkten kunde dödat ett mindre däggdjur. Jag håll för andan men insåg att det knappast hjälpte. Hjärnan arbetade på högvarv, jag undrade varför den skulle hålla på så. Efter att försiktigt rest mig upp insåg jag att ett stort sår blottade sig på min högra vrist. Det såg så där härligt infekterat ut som sår gör ibland. Hjärnan som hade lugnat ner sig lite var nu användbar. Jag tänkte en gång. Det hände inget. Jag gjorde ytterligare ett försök men hade då glömt vad det var jag skulle tänka på. Tiden stod stilla. Solen stekte mer än vanligt. Helt plötsligt kom tanken tillbaks; Vad är det som luktar så mycket svett. Jag gjorde ett tappert försök för att kunna besvara mitt tankeexperiment. Kaffekokaren var avstängd och längtade efter ett nytt filter då det gamla varit där alldeles för länge. I ögonvrån upptäckte jag att det i soffan låg något som liknade en människa. Det var precis vad det var. En finsk före detta kulstöterska. Jag insåg vad jag gjort. Den finska kulstöterskan la av en fis som ekade i det loppisfyndbeprydda rummet. Spyorna var uppe och hälsade på ungefär vid adamsäpplet innan de vände tillbaka. Vad hade jag lärt mig från igår? Bada aldrig bastu utan att duscha efter med en finsk före detta kulstöterska.