I Moslan's blickfång

Snickarglädje

I stadens allra mittersta kärna ligger ett vitt tvåvåningshus med tinnar och torn som är så vackert att det brukar samlas stora folkskaror därutanför. Själva huset är byggt i början av 1900-talet av en kvinna som hette Jacqueline Dumas. Hon var känd för sin driftighet och flyttade som 18-åring från Franska Guyana till Sverige. Det som fick henne att rita huset är fortfarande lite mytomspunnet. Enligt rykten sägs det att hon ingick ett vad med sin make. Vadet skulle ha gått ut på att maken var övertygad om att Jacqueline absolut, inte under några omständigheter, skulle klara rita ett funktionsdugligt hus. Hon var ju kvinna! Detta eggade Jacqueline, som inte bara var en kvinnorättskämpe utan också hade en osannolik vinnarskalle.

Det ska väl tilläggas att det i familjen Dumas knappast fanns någon brist på pengar och att Jacqueline själv hade fri förfogande över dem.  Hon började skissa, men insåg fort att hon var tvungen att bli mer insatt i de byggnadstekniska termerna. Stadens bibliotek blev välbesökt och hon var snart en fullduglig självutnämnd arkitekt. Ritningen utföll mycket planerad och öppen planlösning var hennes modell. Trappen till andra våningen mötte man direkt i hallen vilket gjorde ett luftigt, elegant och välkomnande intryck. Hon ritade varenda liten detalj i huset. Allt skulle göras enligt hennes önskemål. Hon skulle minsann visa sin make att hon kunde! I alla rum använde hon ljusa färger. Lavendelblått, gräddvit och orange. Hon detaljritade till och med stuckatur, med snirkliga rosor och gråtande änglar. Det var inte det att hon kunde måla, men hon gjorde så gott hon kunde och det dög gott och väl.

Jacqueline nöjde sig inte med en veranda på nedervåningen utan tyckte att den lika gärna kunde var två våningar hög. Entrén fick därmed ett maffigt intryck. Glasrutorna i verandan var olikfärgade och när solen lös blänkte det likt en regnbåge därinne. I ett av tornen fanns stjärnkikare för den som var intresserad av astronomi. Det fanns rum för det mesta i huset. Men det fanns ett rum som inte fanns. Jacqueline tyckte att ett kök var onödigt. Vad skulle man ha de till? I framtiden skulle säkert all mat ätas på restaurang eller så skulle någon komma och leverera den.

Maken blev mäkta imponerad över hennes arkitektiska kunskaper och blev än mer fascinerad då allt stod klart. Han lär ha sagt: ”Tänk att du som kvinna kunde ta dig an ett sådant enormt projekt. Jag må säga att du sannerligen har fallenhet för detta. ”Jacqueline blev såklart glad, vem blir inte det av smicker, men hennes svar löd, enligt myten:  ”Vad som skiljer en man från en kvinna är endast en sak: ingenting.”

Jag mår alltid bra. Sådär euforiskt härligt som vissa bara upplever någon gång per år. Ingenting går emot mig. Inte ens datorn krånglar, och ifall den gör det; så spelar det ingen roll. Jag brukar predika mitt budskap varje torsdag förresten. Du kanske aldrig varit där? Då rekommenderar jag dig att komma till stortorget torsdag klockan tre.

Förra veckan predikade jag om hur härligt livet var. Jag började med min sedvanliga nakendans. Visst det skrämmer iväg en del, men det lockar andra, så det går nog jämt ut. Folk började samlas. Faktum var att det nog var publikrekord. Säkert över hundra personer. En del påstod att det var tvåhundra, men jag vet inte. Det är så svårt att förstå att dom vill höra på mig! Jag är ju bara jag. Men det är nog det som är grejen, efter vad jag förstått. Dom säger att jag står ut. Skiljer mig från mängden, sprider livsglädje. Och visst kan jag hålla med dom om att oftast då man hör någon i det offentliga rummet så är det mest ledsamheter.  Man kan såklart inte hjälpa att man har haft ett jobbigt liv, det har ju redan skett. Men bara för att jag inte har haft ett jobbigt liv så behöver jag väl inte ha dåligt samvete för det?