I Moslan's blickfång

Sakta tog han sig framåt med utslitna skor, var hans liv hopplöst satt i ödets händer? Allt Moslan visste var att ifall han gav upp nu skulle han med all säkerhet dö. Vilsen, utmattad, trasig, allt detta för en flickas skull. Han såg framför sig sin älskade, hon bar en röd klänning och dansade långsamt i små piruetter. Solen stekte och lämnade ingen oberörd, på sina varmaste ställen visade termometern på 45 grader. Jag skulle döda för ett glas vatten, tänkte han. Bara ett enda glas.

Kvällen började närma sig och värmen avtog något. Saharas öken pustade ut och låg tyst, vindstilla. Moslan bad till Gud om förlåtelse, Gud svarade med en tystnad i det stumma landskapet. Lite längre fram låg en oas, med palmer och en källa. Några nomader stod under träden för att undvika solens strålar. Moslan föll ihop, ovetandes om oasen som var så nära, bara bakom nästa sandbank. Han knep sina händer och silade sanden mellan fingrarna. Flickans leende flimrade förbi som en hägring i sanden.