I Moslan's blickfång

Leffe vaknade upp, tittade på den gamla klockradion från 70-talet. Klockradion gav ett pip som var det enda sorts pip Leffe vaknade till. Han hade provat mobiltelefonalarm, vanliga väckarklockor men han bara sov. Leffe satte sig upp i sängen och kände hur alla kroppens senor och muskler värkte, magen värkte och huvudet sprängde. Han hade mens. Leffe eller Lena som han nuförtiden kallas var den först man som gjort ett fullständigt könsbyte. Bröst, vagina, äggstockar hela paketet. Leffe upptäckte tidigt under sina barndomsår att något var fel och för ett år sen gjordes operationen. Det var hans första mens, lakanen låg blodiga i sängen och han blev lite chockad när han först såg det. Han ringde sin privata läkare som givit honom sitt visitkort och påpekat att han kunde ringa när som helst för att fråga något.
- Ja det var Bengtsson, svarade läkaren med sprucken röst
- Oj väckte jag dig, det var inte min mening men ni sa att jag kunde ringa när som helst.
- Vem var det? Frågade Bengtsson
- Ja ursäkta det var Lena, eller Leif som jag tidigare hette.
- Jaha är det du som ringer, trevligt, har det uppstått några komplikationer eller är du bara pratsugen.
- Jo det var så att när jag vaknade så blödde jag ur mitt underliv och jag blev lite orolig och tänkte att jag kunde ringa dig.
- Det gjorde du rätt i, jag kan tänka mig att du fått din första menstruation, men för säkerhetsskull kan du komma in till mig på kliniken.
-  Ja just det, det skulle det kunna vara, jag var nämligen på uruselt humör när jag vaknade, sa Lena.
- Ja har du otur blir du en PMS-kärring, skämtade Bengtsson.
Lena förstod skämtet och skrattade. De två hade fått en bra relation efter alla turer med operation och annat.
- Kom in vid 11 snåret, hej så länge!
Samtalet avslutades, Lena slängde på luren för att demonstrera för sig själv att hon minsann var lite sur och grinig. Men i sanningens namn så var det hela överspelat. Hon/han var inte på uruselt humör, men sin första mens det hade han/hon!

Min hobby är att starta projekt. För vanligt folk brukar deras mål vara att avsluta de projekt de startat, själv är jag annorlunda. Jag älskar att sitta och tänka om hur projektet ska genomföras, själva planeringen är det som ger mig inre ro. Mitt mål efter jag startat ett projekt är inte att det ska bli genomfört, hur konstigt det än låter. Det är bara så härligt att sitta att  tänka ut storartade planer. Tyvärr blir det inte mycket gjort när man har denna livsfilosofi, men ibland, ibland så tvingar jag mig att avsluta ett utav alla tusen projekt jag har och efter jag gjort det känner jag en euforisk självtillfredställelse. Därför har jag under denna textens skrivande ändrat min uppfattning om vad mitt mål är med ett projekt; de ska slutföras!  Jag älskar min förmåga att inte ha några bestämda livsregler, jag ändrar mig från stund till stund. Det måste vara jobbigt att ständigt stå för vad man sagt, som en del tycks a som livsfilosofi. Tyvärr drabbar detta mig i den politiska debatten då jag en dag kan vara moderat och nästa dag sosse. Det finns både positiva och negativa saker med mina påhitt men jag älskar dem som de vore mina egna tår.

1. Det ger självtillfredställelse
2. Det är härligt att visa upp sig
3. Man mår bra
4. Man har ett mål i livet
5. Det är kul (ibland).
6. Man lägger märke på vad som händer runtomkring sig
7. Man skriver istället för att man äter
8. Det är skönt att sitta vid datorn
9. :-)
10. Man får insikt i hur dålig man är på att få nåt gjort.

Utmattad ramlade han ner från pinnstolen. I fallet tänkte han, detta kommer att göra ont. Det gjorde det. Oturligt nog var golvet täckt av rostiga moraknivar, identiska allihop, med rostfläckar på eggarna som i sin tur bildade mönster över rummets nederdel. Splatt lät det när han landade, han kände hur organ punkterades och hur blodet rann och fyllde rummet. Det blev svårt att andas, blodet fyllde fullkomligt hela rummet. Han såg rött. Han simmade mot dörren med en affisch av Evert Taube och en okänd spelemansorkester. Tonerna bubblade fram som små grodyngel, det var grodyngel. Han vände sig om, en gigantisk padda vibrerade sin tunga likt en hula-hula dansare under uppvärmning. Vibrationerna från tungan öppnade dörren och blodet forsade ut. Han flöt med nedför den branta trappen. Aj aj aj aj aj aj, varje trappsteg var vasst. 200 år senare var han på nedersta våningen, det var endast ryggraden som höll upp hans kropp, resten låg avskrapat i den långa trappan. Han blinkade till och ett par röda linser pluppade ur med ett ploppliknande ljud. Det blev svart, någon hade släckt den enda ljuskällan, solen. I skräddarställning satte han sig och spydde upp i luften. En kaskad av spya landade på honom. En närliggande by brann upp. Det värmde.