I Moslan's blickfång

I ett mörkt avsnitt ur en djup bok såg jag det för första gången. De hemliga tecknen som finns överallt. I böcker, i naturen, inuti oss. Överallt. Inte långt därefter - när jag förstått mig på livet och börjat inse dess mening. Det var då jag bestämde mig för att hjälpa. Hjälpa andra i en nöd som för mig var så långt borta, hjälpa de arma stackare som kämpar för varje droppe vatten, de som letar i soptunnor efter mat. De som är "där borta". Långt bortom kontinenter och oändliga hav. Jag anmälde mig för att jag visste och för att jag såg den krypterade sanningen.

Innan jag visste vad livet innebar såg jag det som en resa. Eller snarare som en charterresa. Man landade, det applåderades. Man levde på stranden, i hotellets tristess, nån utflykt, en förkylning av AC-anläggningen, och sen satte man sig på planet och kunde slappna av. Det var så jag såg livet, som en enda lång charterresa, fylld av både äventyr och motgångar. Men nu, nu såg jag det på ett helt annat sätt. Det var därför jag anmälde mig att hjälpa andra.