I Moslan's blickfång

I en brun hall vaknade jag upp alldeles blodig. Blodet hade torkat och även det var brunt, eller nästan svart. Det kändes som att ligga i en hög med ruttnande löv. Jag reste mig upp och rörde över min egen kropp med sökande rörelser, för att se ifall det var jag som blödde. Värken i bakhuvudet var enorm och jag svimmade nästan. Mitt högra öra fanns inte längre och jag kunde se som i en spegel hur jag såg ut, lemlästad och svart av blod. Det luktade till och med blod, i alla fall inbillade jag mig det. En järnaktig doft blandad med hösten.

När jag hankade mig fram till köket såg jag det jag inte ville tro. Jag har fortfarande än idag svårt att tro att det är sant, att min fru och mina små ögonstenar blev mördade den där hidösa kvällen. Mina två döttrar låg ihopkrupna utefter väggen alldeles söndertrasade, jag böjde mig ner och kramade om dom, jag ville aldrig släppa dom. Det syntes direkt att de var döda. Min fru låg blå och naken under köksbordet och hennes huvud var avskuret. Mitt hjärta rusade och jag grät floder. Jag gråter varje kväll. När jag satt där och hostade, grät och spottade blod bestämde jag mig. Jag skulle hämnas!