Skriv om att snickra.

Snickarglädje

I stadens allra mittersta kärna ligger ett vitt tvåvåningshus med tinnar och torn som är så vackert att det brukar samlas stora folkskaror därutanför. Själva huset är byggt i början av 1900-talet av en kvinna som hette Jacqueline Dumas. Hon var känd för sin driftighet och flyttade som 18-åring från Franska Guyana till Sverige. Det som fick henne att rita huset är fortfarande lite mytomspunnet. Enligt rykten sägs det att hon ingick ett vad med sin make. Vadet skulle ha gått ut på att maken var övertygad om att Jacqueline absolut, inte under några omständigheter, skulle klara rita ett funktionsdugligt hus. Hon var ju kvinna! Detta eggade Jacqueline, som inte bara var en kvinnorättskämpe utan också hade en osannolik vinnarskalle.

 

Det ska väl tilläggas att det i familjen Dumas knappast fanns någon brist på pengar och att Jacqueline själv hade fri förfogande över dem.  Hon började skissa, men insåg fort att hon var tvungen att bli mer insatt i de byggnadstekniska termerna. Stadens bibliotek blev välbesökt och hon var snart en fullduglig självutnämnd arkitekt. Ritningen utföll mycket planerad och öppen planlösning var hennes modell. Trappen till andra våningen mötte man direkt i hallen vilket gjorde ett luftigt, elegant och välkomnande intryck. Hon ritade varenda liten detalj i huset. Allt skulle göras enligt hennes önskemål. Hon skulle minsann visa sin make att hon kunde! I alla rum använde hon ljusa färger. Lavendelblått, gräddvit och orange. Hon detaljritade till och med stuckatur, med snirkliga rosor och gråtande änglar. Det var inte det att hon kunde måla, men hon gjorde så gott hon kunde och det dög gott och väl.

Jacqueline nöjde sig inte med en veranda på nedervåningen utan tyckte att den lika gärna kunde var två våningar hög. Entrén fick därmed ett maffigt intryck. Glasrutorna i verandan var olikfärgade och när solen lös blänkte det likt en regnbåge därinne. I ett av tornen fanns stjärnkikare för den som var intresserad av astronomi. Det fanns rum för det mesta i huset. Men det fanns ett rum som inte fanns. Jacqueline tyckte att ett kök var onödigt. Vad skulle man ha de till? I framtiden skulle säkert all mat ätas på restaurang eller så skulle någon komma och leverera den.

Maken blev mäkta imponerad över hennes arkitektiska kunskaper och blev än mer fascinerad då allt stod klart. Han lär ha sagt: ”Tänk att du som kvinna kunde ta dig an ett sådant enormt projekt. Jag må säga att du sannerligen har fallenhet för detta. ”Jacqueline blev såklart glad, vem blir inte det av smicker, men hennes svar löd, enligt myten:  ”Vad som skiljer en man från en kvinna är endast en sak: ingenting.”


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0