I Moslan's blickfång

Vilse i skogen bestämde jag mig för att dagdrömma. Det var inget lätt beslut, men när blåbären är slut och livet hänger på några ruttna kråkbär så kommer ofta oanade tankar i mitt huvud. I vilket fall började jag dagdrömma där i skogen. Skogen hängde över mig som en ond ande, beredd att hugga huvudet av mig vilken sekund. Men jag blundade. Blundade och såg mig själv flyga. Jag kunde med mina bara armar flyga - lätta från marken. Lämna jordytan, upp i luften och bara segla. Segla över granskogarna och tallarna på heden. Det var en härlig känsla och jag blundade hårdare så att jag inte skulle tappa den goda känslan. Det gjorde jag heller inte. Dagdrömmen fortsatte. Jag flög över gröngula landskap. En älg tog stora kliv och hade bråttom över mossen jag gledflög ovanför.

Det värkte i ögonen, jag orkade inte hålla drömmen längre. Jag landade och öppnade ögonen och tittade på en martall som inte bestämt sig åt vilket håll den skulle växa. Skogen var mindre skrämmande nu. Vårdande. Jag log mitt speciella leende och gick i nordvästlig riktning. En riktning som ledde mig till en mosse. Mossen var bekant. Jag knatade vidare över fält och ängar. Till slut kom jag fram till en gammal nedlagd smedja. Jag la mig tillrätta under en svartbränd bänk och somnade. Den kvällen drömde jag inget.