I Moslan's blickfång

Ett spännande möte:
Det var en kall marsmorgon, kylan kröp sig innanför Lars jacka. Lars som köpt sin jacka till ett förmånligt pris insåg just varför det var förmånligt. Detta var ingen vanlig morgon i mars. Lars skulle göra det han tidigare förkastat och tyckt så illa om. Att han ändrat sin åsikt var inget beslut som var slumpartat. Efter 20 år så är jag värd det här tänkte han för sig själv. Kinderna på Lars rodnade dels på grund av kylan, även själva situationen bidrog med sitt då den inte var helt bekväm för honom. Han tittade på sin digitala klocka som immat igen. Innerst inne visste han att han var i god tid. Klockan 08.30 skulle mötet ske, Lars hade varit där i uppskattningsvis 20 minuter. Tankarna spann runt i huvudet på honom, jag gör inte fel, tänkte han. Lars tittade runt gathörnet. En kall vind gjorde så att hans ögon fylldes med tårar. Han tog fram sin rutiga näsduk och torkade sig runt ögonen.

Lite längre bort gick en vacker kvinna. Hon gick mot Lars, hennes steg var bestämda trots att hon gick i högklackat. Lars iakttog henne medan hans hjärta bultade mer och mer. Jag gör inte fel tänkte han igen. Kvinnan var bara några meter framför honom, Lars sa "Hej det är jag som är Lars ja ööhmm", kvinnan svarade "Nämen hej Lars, här står du och huttrar, kom så går vi". Kvinnan tog armkrok på Lars som lydigt följde med, de gick ett tag tills hon frågade, vart ska vi hålla hus egentligen? Hade du tänkt dig något speciellt ställe? Lars svarade nervöst "Öhmm jo jag har bokat ett hotellrum bara ett kvarter bort", kvinnan nickade. De kom fram till hotellet som hade börjat servera frukost. Lars fick sin nyckel i receptionen och hissen förde dem vidare mot hotellrummet. Hon är väldigt vacker för att vara så billig tänkte Lars för sig själv. Sängen var fint bäddad på klassiskt hotellvis, Lars gick och satte sig vid fotändan av sängen. Jag gör inga sjuka grejer bara så du vet sa den prostituerade kvinnan. Lars log mot henne och sa, "Jag är hyfsat normal, var lugn du"

Här kommer mitt bidrag, tyvärr blev det ingen vinst. Skam den som ger sig.

En konfliktfylld familj

Stina vaknade upp. Hon kände av gårdagens aerobicspass. Stina sträckte upp armarna över huvudet och gjorde lite gymnastiska övningar med benen, innan hon satte sig upp. Klockan var, som vanligt, alldeles för mycket jämfört med vad den borde vara. Ännu en snooze drog igång.

 

Stina förbannade att hon hade en så otroligt irriterande väckningssignal och påminde sig själv om att komma ihåg att byta den. Ungefär samtidigt, fast tio minuter tidigare, hade Leif vaknat. Han var Stinas pappa. Leif använde sig inte utav funktionen snooze. Han brukade säga att det var den dummaste uppfinningen någonsin.

 

Stinas och Leifs dörrar öppnades samtidigt. De stod nu mittemot varandra. Scenen var som tagen ur en västernfilm. Stina frös till is, Leif frös till is. De såg varandra djupt in i ögonen, kropparna spände sig. Musklerna var spända som fiolsträngar. Det ryckte i mustaschen på Leif. Läppen darrade på Stina. Kanske var det ett släktdrag som förts vidare från generation till generation. Varken Stina eller Leif hade noterat att deras läppar darrade vid spända situationer. Det gjorde de inte nu heller. Badrumsdörren var stängd, men olåst, vilket kunde avläsas på den vita skivan som syntes nedanför handtaget. Leif slängde en blick mot dörren, vred sedan tillbaka huvudet och intog en självsäker position. Stina höjde vänster ögonbryn. En gest som hon i smyg hade övat på vid sitt sminkbord. Skrattgroparna i Leifs ansikte tenderade att fördjupas, men bara en liten aning.  Båda stod fortfarande blixtstilla!

 

Ute i köket satt mamman Karina. Hon hade stigit upp långt tidigare. Kaffekokaren stod och puttrade medan hon läste dagens tidning. I dagens horoskop kunde hon läsa: ”Friktion kan uppstå då olika intressen möter varandra, stjärnorna pekar till din fördel.”. En välbekant känsla infann sig i hennes kropp och sinne. Furustolen, med sin blå sittdyna, förflyttades sakta bakåt, sett från Karinas håll. De pälsförsedda tofflorna pressades samman och tjänade nu sitt syfte. Karina stod nu upp. Hon sträckte sig efter det halvfulla glaset med juice, som hon tidigare hällt upp. Juicen smakade surt, nästintill illa, tänkte hon för sig själv samtidigt som hon vände sig om. Luften, i köket och den angränsade korridoren som sträckte sig mot badrummet, fylldes av välbehagliga dofter från nybryggt kaffe. Doften spred sig till Leif och Stinas näshålor. Karina tog uppskattningsvis fyra stora steg i rask takt mot korridoren. Hon kunde skönja två gestalter i den mörka och något trånga korridoren.

 

Helt plötsligt var västernfilmscenen fylld av ännu en karaktär, Karina! Morgonrocken, som Karina bar, fladdrade runt hennes ben. Ytterligare fyra ben började röra sig. Alla de sex benen, som nu befann sig i korridoren, var i rörelse. Benen hade ett mål, samma mål! Stina skrek, Leif röt och Karina frustade. Karinas morgonrock svischade i luften precis framför de andra två figurerna. De var nu jämsides alla tre. Leif gjorde en sista ansträngning och kastade sig mot det guldfärgade handtaget. En millisekund tidigare hade Stina lagt sin lena hand kring handtaget. Badrummet var ockuperat och astrologin fick återigen bita i gräset!

 

Det fanns en tid då det inte hände så mycket i Moslans liv. Nu däremot så är Moslan fullbokad.

I hans kalender står det skrivet:

• Köp mjölk, den du har i kylen är på tok för gammal
• Glöm inte vad livet går ut på, få i dig mat, föröka dig och njut.
• Antikrundan ger näring åt själen
• Fortsätt att tala kärlekens språk
• Vissling i stora mängder rekomenderas

Dessa ting är inget som är skrivet i sten likt Moses på bergets tavlor, utan detta är bara en kalender och ingen djupare tanke ska beröra dessa ting.

Vaknade upp, ryggen ömmade, benen kändes tunga, satte mig upp. Solen sken in genom fönstret som den gjorde varje morgon. Jag påminde mig om att köpa persienner. Sträckte ut mina slitna kropp och morrade porrigt. Andedräkten kunde dödat ett mindre däggdjur. Jag håll för andan men insåg att det knappast hjälpte. Hjärnan arbetade på högvarv, jag undrade varför den skulle hålla på så. Efter att försiktigt rest mig upp insåg jag att ett stort sår blottade sig på min högra vrist. Det såg så där härligt infekterat ut som sår gör ibland. Hjärnan som hade lugnat ner sig lite var nu användbar. Jag tänkte en gång. Det hände inget. Jag gjorde ytterligare ett försök men hade då glömt vad det var jag skulle tänka på. Tiden stod stilla. Solen stekte mer än vanligt. Helt plötsligt kom tanken tillbaks; Vad är det som luktar så mycket svett. Jag gjorde ett tappert försök för att kunna besvara mitt tankeexperiment. Kaffekokaren var avstängd och längtade efter ett nytt filter då det gamla varit där alldeles för länge. I ögonvrån upptäckte jag att det i soffan låg något som liknade en människa. Det var precis vad det var. En finsk före detta kulstöterska. Jag insåg vad jag gjort. Den finska kulstöterskan la av en fis som ekade i det loppisfyndbeprydda rummet. Spyorna var uppe och hälsade på ungefär vid adamsäpplet innan de vände tillbaka. Vad hade jag lärt mig från igår? Bada aldrig bastu utan att duscha efter med en finsk före detta kulstöterska.