I Moslan's blickfång

Lediga
Idag hände något ytterst märkligt när jag vaknade
Min penis - ständigt så hård, den slaknade.
Den har stått i tjugo år
Ända sedan jag fick mina första hår.

Jag vet inte ifall jag ska skratta eller gråta
Kanske blir man av med öknamnet "Jörgen den kåta".
Det är väl i och för sig rätt bra
Nu kan man äntligen få massage på spa.

Vad mjuk den känns
Är det detta som kallas impotens?
Jag kanske aldrig får liv i den igen
Kommer jag nånsin få en flickvän?

Ensam är jag och min slappa task
I all evigheters höstslask.
Jag kommer aldrig åstadkomma något
Min stolte kamrat är ett minne blott.

I logement sju satt två soldater utnötta, slitna och tunga i fötterna. De rutiga sängkläderna var svartbruna av lera. Kanske kunde de få dispens och få tvättbyte tidigare? Nej förresten inte efter vad de hade gjort. Dessa två sargade lakejer kunde nog inte förvänta sig någon tvättamnesti.

In i logementet kom kapten Fredriksson instormandes. Hans struphuvud vibrerade och den sönderrakade huden blev än mer rödfläckig när han stod där och gormade.
- Är det ni som sprängt vapenförrådet ute på övningsfältet?!
- Öh, sa Dahlen Junior.
- Hur i helvete. Hur i satans. Hur i fan, kunde ni göra nåt sånt? Jag hoppas för er egen skull att det var något slags misstag. Berätta för mig... Ställ dig upp Ugenäs!
Ugenäs reste sig och slog i huvudet i våningssängens vassa stålram.
- Ni är då dummare än! Berätta för mig hur det gick till Ugenäs, berätta nu! Stå inte och trippa sådär Dahlen Junior. Berätta nu era slashasar.
Dahlen Junior, son till den beryktade General Dahlen, tittade bestämt in i kaptenens ögon, harklade sig och sa:
- Vi är en fredsbevarande styrka. En styrka så stark att vi utplånar vapen. Vad ska vi  med vapen till? Gandhiinspiration var det som utplånade ondskeredskapen. Jag och Ugenäs är rebeller. Fria och fullt fallfärdiga. Med oss kan du göra vad du vill. Det är du som är satt i skuld, vi är fria! Fria som få, din streber.

Kapten Fredriksson kokade och förångades upp i intet.

Snickarglädje

I stadens allra mittersta kärna ligger ett vitt tvåvåningshus med tinnar och torn som är så vackert att det brukar samlas stora folkskaror därutanför. Själva huset är byggt i början av 1900-talet av en kvinna som hette Jacqueline Dumas. Hon var känd för sin driftighet och flyttade som 18-åring från Franska Guyana till Sverige. Det som fick henne att rita huset är fortfarande lite mytomspunnet. Enligt rykten sägs det att hon ingick ett vad med sin make. Vadet skulle ha gått ut på att maken var övertygad om att Jacqueline absolut, inte under några omständigheter, skulle klara rita ett funktionsdugligt hus. Hon var ju kvinna! Detta eggade Jacqueline, som inte bara var en kvinnorättskämpe utan också hade en osannolik vinnarskalle.

 

Det ska väl tilläggas att det i familjen Dumas knappast fanns någon brist på pengar och att Jacqueline själv hade fri förfogande över dem.  Hon började skissa, men insåg fort att hon var tvungen att bli mer insatt i de byggnadstekniska termerna. Stadens bibliotek blev välbesökt och hon var snart en fullduglig självutnämnd arkitekt. Ritningen utföll mycket planerad och öppen planlösning var hennes modell. Trappen till andra våningen mötte man direkt i hallen vilket gjorde ett luftigt, elegant och välkomnande intryck. Hon ritade varenda liten detalj i huset. Allt skulle göras enligt hennes önskemål. Hon skulle minsann visa sin make att hon kunde! I alla rum använde hon ljusa färger. Lavendelblått, gräddvit och orange. Hon detaljritade till och med stuckatur, med snirkliga rosor och gråtande änglar. Det var inte det att hon kunde måla, men hon gjorde så gott hon kunde och det dög gott och väl.

Jacqueline nöjde sig inte med en veranda på nedervåningen utan tyckte att den lika gärna kunde var två våningar hög. Entrén fick därmed ett maffigt intryck. Glasrutorna i verandan var olikfärgade och när solen lös blänkte det likt en regnbåge därinne. I ett av tornen fanns stjärnkikare för den som var intresserad av astronomi. Det fanns rum för det mesta i huset. Men det fanns ett rum som inte fanns. Jacqueline tyckte att ett kök var onödigt. Vad skulle man ha de till? I framtiden skulle säkert all mat ätas på restaurang eller så skulle någon komma och leverera den.

Maken blev mäkta imponerad över hennes arkitektiska kunskaper och blev än mer fascinerad då allt stod klart. Han lär ha sagt: ”Tänk att du som kvinna kunde ta dig an ett sådant enormt projekt. Jag må säga att du sannerligen har fallenhet för detta. ”Jacqueline blev såklart glad, vem blir inte det av smicker, men hennes svar löd, enligt myten:  ”Vad som skiljer en man från en kvinna är endast en sak: ingenting.”

Jag mår alltid bra. Sådär euforiskt härligt som vissa bara upplever någon gång per år. Ingenting går emot mig. Inte ens datorn krånglar, och ifall den gör det; så spelar det ingen roll. Jag brukar predika mitt budskap varje torsdag förresten. Du kanske aldrig varit där? Då rekommenderar jag dig att komma till stortorget torsdag klockan tre.

Förra veckan predikade jag om hur härligt livet var. Jag började med min sedvanliga nakendans. Visst det skrämmer iväg en del, men det lockar andra, så det går nog jämt ut. Folk började samlas. Faktum var att det nog var publikrekord. Säkert över hundra personer. En del påstod att det var tvåhundra, men jag vet inte. Det är så svårt att förstå att dom vill höra på mig! Jag är ju bara jag. Men det är nog det som är grejen, efter vad jag förstått. Dom säger att jag står ut. Skiljer mig från mängden, sprider livsglädje. Och visst kan jag hålla med dom om att oftast då man hör någon i det offentliga rummet så är det mest ledsamheter.  Man kan såklart inte hjälpa att man har haft ett jobbigt liv, det har ju redan skett. Men bara för att jag inte har haft ett jobbigt liv så behöver jag väl inte ha dåligt samvete för det?

Sömnparalys

Skriken jag skriker
blir till hesa viskningar.

Kroppens alla nerver
ligger förlamade, låsta, orörliga.

Jag stirrar mot den ondska
som fyller rummet.

En demon sätter sig på mitt bröst
och tynger ner, kväver, skrämmer.

Ondskan är påtaglig
och låsningen är maximal.

Låt mig vara,
förhatliga mara, demon, sömnparalys.

En havregrynsgrötfärgad himmel hänger över det gula rapsfältet. 33 hektar solmogen raps. En gul skördetröska susar fram likt ett urtidsdjur. Fälten friseras i all hast. Det är bråttom, för snart öser regnet ner. Prognoserna har lovat 50 millimeter. Enligt molnen på himlen smäller det till när som helst. Tor löper amok.

Snart är tröskningen klar, bara ett tiotal hektar till. Ett par timmar. Föraren ber till vädergudarna: lite mer tid! Några droppar går bra, men helst inte mer.

Hammarslaget dånar över nejderna och tröskans vindruta får några kalla stänk på sig. Snälla, ett par timmar till, snälla. En vind blåser bort det svartaste av molnen och en solstråle letar sig ner, så där vackert som solstrålar gör. Hoppet tänds åter igen i rapsfrisörens sinne. Tack Tor, tack!

A, dä va Bernt då. Han skulle te å drite, sörrni. Han va så dretnödi att han trodd han skulle sprecke. Dä bare packa å packa. Men han härda ut å driten dän lågg där öppi tarmpakete, sö dä va ingen fara på dä vise. Ja mener rektigt dritnödi, dä ha vi alle vöre. I alle fall så kom han hem te kärringa si å ho görma å skrek:
"Ta addej skonna för tusan, göbbajävel"
"A de va då själve faen, ska en inte ens kunna komme å kutta på to, dä ä ju bråttom förstålu väll!" svarde Bernt te kärringa.
"Nä drite dä får du inte gör föränn du har tagge addej skonna"
"Ja män va fan, skonna ä ju rene!"
"Inga driting mä skonna på, dä ä reglera dä!"
"Ja driter i dinna påhitt, di driter ja i. Lött mäj komme in!" görma han ut så att saliven, den spruta.
Men kärring ho stog påssej. Här kom dä inte in nön me dretige skor, även ifall toan dänn låg jämt nögra steg bortom ytterdörra!

Nu kokare i kröppen på Bernt å dreten dän börja trycke på ordäntligt den.
"Ja löver däj kärring att släppelu inte in mäj då driter ja på blommera dinna!"
"Gör dä du, göbbuschling!"

Å dä gjorde han, å di blommera di blomma så vackert att de ble en turistattraktion i byggdera!

Vilse i skogen bestämde jag mig för att dagdrömma. Det var inget lätt beslut, men när blåbären är slut och livet hänger på några ruttna kråkbär så kommer ofta oanade tankar i mitt huvud. I vilket fall började jag dagdrömma där i skogen. Skogen hängde över mig som en ond ande, beredd att hugga huvudet av mig vilken sekund. Men jag blundade. Blundade och såg mig själv flyga. Jag kunde med mina bara armar flyga - lätta från marken. Lämna jordytan, upp i luften och bara segla. Segla över granskogarna och tallarna på heden. Det var en härlig känsla och jag blundade hårdare så att jag inte skulle tappa den goda känslan. Det gjorde jag heller inte. Dagdrömmen fortsatte. Jag flög över gröngula landskap. En älg tog stora kliv och hade bråttom över mossen jag gledflög ovanför.

Det värkte i ögonen, jag orkade inte hålla drömmen längre. Jag landade och öppnade ögonen och tittade på en martall som inte bestämt sig åt vilket håll den skulle växa. Skogen var mindre skrämmande nu. Vårdande. Jag log mitt speciella leende och gick i nordvästlig riktning. En riktning som ledde mig till en mosse. Mossen var bekant. Jag knatade vidare över fält och ängar. Till slut kom jag fram till en gammal nedlagd smedja. Jag la mig tillrätta under en svartbränd bänk och somnade. Den kvällen drömde jag inget.

I bakgrunden av Saidoberget, väster om östra vietnamns sydspets ligger ett förfärligt hus. Huset påminner inte om något annat hus och är därför omöjligt att beskriva, men dess färg är en blandning av brunt och rosa. Inuti huset som knappast påminner om en svensk röd stuga sitter det en man - ibland. Han sitter där och filosoferar, det han tänker är nya tankar. Tankar som väldigt få tänkt förut. Ibland utbrister han med sin säregna glatt spruckna röst: "I evigheternas evighet ligger aska och vobblar. HAHA!"

Nämnde jag att mannen är förvirrad? Eller som en del skulle ha uttryckt det - helt jävla kockobäng i bandybollen. Mannens namn är lite utav en gåta, i alla fall på engelska, ty hans namn är Enigma. Vardagarma går även för denne man och kommande vecka ska han surfa för första gången. Han har förberett sig under sexton års tid, ända sedan internet slog igenom som det mest använda kommunikationsmedlet. De första fyra åren stod han mest och beskådade brädan som han kallade den.
"Das brääääde, alltid denna bräde du står och beskådar!", hostade hans lungsjuke tyske vän och förbundskansler.
"Ska man surfa så krävs förberedelse min vän. Det finns folk som dött av virus och ilskna trojaner efter vad jag har hört. Jag tänker då inte vara en av dom! Förberedelse är sanningens rotationsfigur, fast inte i ovanlig mening."


COPYRIGHT

Kretinpoem #1

 

Förövaren är ofta den som blir berövad på sin frihet.

Fantastiskt tycker sällan fanatikern.

Jämförelser ogillas av jämställdhetsministern.

 

Det är en komplex värld vi lever i.

Full av motsägelser och intetsägande.

Var därför harmlös med ditt härjande.

 

Mestadels söker vi svar

Hallå

Efterfrågad är sanningen.

Förfrågad är livet.

- Släpp in mig din jävla fitta!
- Tror du verkligen att du kommer in när du säger så?
- Va fan, det är rasdiskriminering! Jag ska fan anmäla dig, vad har du för bricknummer?
- Gå bort nu.
Vakten pekade med hela handen mot rådhustorget.
- Ge mig ditt jävla bricknummer, så ska jag anmäla dig för diskriminering din jävla misslyckade polis. För det var väl det du ville bli från början? Hah. Och nu står du här och tror att du är Gud. Jag får stå här ifall jag vill.
- Ifall du hade du varit hälften så full och hälften så odräglig så hade jag inte ens släppt in dig. Gå nu, det är sista gången jag säger till dig!
- Tror du ja är rädd va? Vet du vem jag är?! Du ska dö, din jävla svenne.
- Alla ska vi dö nån gång. Gå nu
Ett par vakter till kom inuti från krogen och ställde sig runt den agressive gästen.
- Är denne man ett problem, Steve?
- Han har lite problem med att förstå att han ska gå härifrån. Han tycker jag borde veta vem han är, tydligen så är han känd. Dessutom tyckte han att jag skulle dö. Lyssna här, jag spelade in det på min diktafon.
- Din jävla hora, ja skiter väl i ifall du spela in mig. Det är rasdiskriminering. Ni har fan inget rätt att göra såhär.
Vakterna bar bort honom med hårda tag då han slog och fäktades.
- Ni ska dö! Rasdiskriminering!
Det var precis som han lärt sig ordet rasdiskriminering i förra veckan och nu kände att han ville flasha med sin ordkunskap. Till slut försvann idioten och vakterna gick tillbaka till krogen.
- Då har vi två mordhot inspelade.
- Hur fan klarar du va så lugn jämt Steve? Jag hade blivit galen på ett sånt pucko.
- Rutin

I ett mörkt avsnitt ur en djup bok såg jag det för första gången. De hemliga tecknen som finns överallt. I böcker, i naturen, inuti oss. Överallt. Inte långt därefter - när jag förstått mig på livet och börjat inse dess mening. Det var då jag bestämde mig för att hjälpa. Hjälpa andra i en nöd som för mig var så långt borta, hjälpa de arma stackare som kämpar för varje droppe vatten, de som letar i soptunnor efter mat. De som är "där borta". Långt bortom kontinenter och oändliga hav. Jag anmälde mig för att jag visste och för att jag såg den krypterade sanningen.

Innan jag visste vad livet innebar såg jag det som en resa. Eller snarare som en charterresa. Man landade, det applåderades. Man levde på stranden, i hotellets tristess, nån utflykt, en förkylning av AC-anläggningen, och sen satte man sig på planet och kunde slappna av. Det var så jag såg livet, som en enda lång charterresa, fylld av både äventyr och motgångar. Men nu, nu såg jag det på ett helt annat sätt. Det var därför jag anmälde mig att hjälpa andra.

 

I en brun hall vaknade jag upp alldeles blodig. Blodet hade torkat och även det var brunt, eller nästan svart. Det kändes som att ligga i en hög med ruttnande löv. Jag reste mig upp och rörde över min egen kropp med sökande rörelser, för att se ifall det var jag som blödde. Värken i bakhuvudet var enorm och jag svimmade nästan. Mitt högra öra fanns inte längre och jag kunde se som i en spegel hur jag såg ut, lemlästad och svart av blod. Det luktade till och med blod, i alla fall inbillade jag mig det. En järnaktig doft blandad med hösten.

När jag hankade mig fram till köket såg jag det jag inte ville tro. Jag har fortfarande än idag svårt att tro att det är sant, att min fru och mina små ögonstenar blev mördade den där hidösa kvällen. Mina två döttrar låg ihopkrupna utefter väggen alldeles söndertrasade, jag böjde mig ner och kramade om dom, jag ville aldrig släppa dom. Det syntes direkt att de var döda. Min fru låg blå och naken under köksbordet och hennes huvud var avskuret. Mitt hjärta rusade och jag grät floder. Jag gråter varje kväll. När jag satt där och hostade, grät och spottade blod bestämde jag mig. Jag skulle hämnas!

1337 Ð1|{7

1N73RN37 ÄR ƒµ££7
4V 3£ÄNÐ3, $3 H17, $3 Ð17
1N73RN37 ÄR ƒµ££7
4V P0RR, RµMP0R HÄR, BRÖ$7 ÐÄR
1N73RN37 ÄR ƒµ££7
4V 0NÐ$|{4, 3£4|{H37, NÅN $0M ÄR ƒ37
1N73RN37 ÄR ƒµ££7
4V ÐJÄVµ£$|{4P, 1N94 µNÐ4N749, Ð37 ÄR £49

Sakta tog han sig framåt med utslitna skor, var hans liv hopplöst satt i ödets händer? Allt Moslan visste var att ifall han gav upp nu skulle han med all säkerhet dö. Vilsen, utmattad, trasig, allt detta för en flickas skull. Han såg framför sig sin älskade, hon bar en röd klänning och dansade långsamt i små piruetter. Solen stekte och lämnade ingen oberörd, på sina varmaste ställen visade termometern på 45 grader. Jag skulle döda för ett glas vatten, tänkte han. Bara ett enda glas.

Kvällen började närma sig och värmen avtog något. Saharas öken pustade ut och låg tyst, vindstilla. Moslan bad till Gud om förlåtelse, Gud svarade med en tystnad i det stumma landskapet. Lite längre fram låg en oas, med palmer och en källa. Några nomader stod under träden för att undvika solens strålar. Moslan föll ihop, ovetandes om oasen som var så nära, bara bakom nästa sandbank. Han knep sina händer och silade sanden mellan fingrarna. Flickans leende flimrade förbi som en hägring i sanden.